Igår skrev jag, idag kommenterar tv:n.

Först: MTV visar "If I were a boy" med Beyonce.

Sedan: "How I met your mother", denna eminenta situationskomedi, tar sin början. Och Robin säger "I just remembered how open and vulnerable I was when I was sixteen. I just wanted to feel that way again."

Jag har alltid haft en djup förståelse för paranoid-schizofrena människor. Jag känner nämligen att det är den paranoida sidan hos mig som ger den mest sammanhängande och ofragmenterade bilden av verkligheten. Att jag istället låtsas att allt är som vanligt beror mest på att jag kan lura mig själv att må bra då. Såklart. Som Jan Stenmark skrivit: "Vissa är för dumma för att ha ångest. Det är smart."

Män är verkligen kaosartade försök till människor som, likt allt dåligt här i världen, förökar sig som tusan och dominerar andra livsformer. Män har dålig kontakt med sina egna känslor (bara det är ju ett av de största misslyckanden som kan åstadkommas, att ha dålig kontakt med sig själv), de har svårt att upprätthålla vettiga sociala relationer eftersom de inte kan prata om annat än ytliga ting, de har svårt att ta sitt ansvar för saker som faktiskt spelar roll - typ om de får barn - men klarar av att ta ansvar för meningslösheter som att arbeta som idioter, för då får de vara någon annan.

De våldtar, mördar, rånar och slår. De föraktar kvinnor för att kvinnor har allt de som de själva saknar, allt det som skulle kunna göra livet meningsfullt för dem. Och i och med föraktet för och hatet mot kvinnor så hindrar de sig själva och varandra från att bli hela människor.

Som tonåringar myste vi tillsammans i soffan, vi kunde säga att vi älskade varandra, och vi kunde bekänna saker för varandra som verkligen berörde vår innersta kärna. Nu gör vi inte det längre. Nu beter vi oss vuxet, även om vi är samma personer därinne. Det är det viktiga: vi är samma små personer därinne, men vi får inte leva längre.