1. För att man borde
2. För att skrattet jagar bort all tung olja som ligger i bröstkorgen och trycker
3. För att det står i min makt att skapa något ur denna icke-personlighet som redan börjar omformas till ett embryo till en personlighet. (Dock är jag redan att jag redan till viss del misslyckats, men alla behöver lite ångest med grunder i barndomen, annars skapar man sig egen ångest, riktad mot Gud Fader allena vet vilka kringskvalpande fenomen. Hellre en avkomma som inte kan förstå varför den alltid måste argumentera tills den vinner, än en avkomma som inte vågar gå över den lilla glipan mellan tåget och perrongen, eller gnider sitt såriga underliv mot sjukhustoalettsitsar [applåder från kultureliten för den hippa och aktuella litterära referensen])
Men - skymning och vemod! - vad var det jag skulle nedteckna, orera kring, reflektera mot den plackbemänga insidan av mitt pannben? Vad vill jag i denna elektriska flytande värld av flöden och språk jag inte förstår? Vad är mitt syfte?
Det jag vill, det jag verkligen vill, är att ta mina två ölflaskor och vandra ut i solen, med DJ Screws otäcka slowmotion-sydstats-trash-musik med talkörer som får en att vilja se blodet flöda, må det vara från någon stackars suburbit som bara hamnat fel och frågat efter vägen eller en Bet-Lehem som skändligen utlämnats av sin räddhågsne beskyddare. Hennes historia, från Domarboken, får avsluta dagens upplyftande tirad:
[Bet-Lehem har varit otrogen och stuckit, och hennes man har åkt för att hämta henne. Han charmar henne och de far åstad hemåt. På vägen får de sova över hos en gammal man i en för dem okänd stad.]22. Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset: "För hitut den man som kommit till ditt hus, så att vå får känna honom."
23. Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem: "Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom denne man har kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.
24. Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke göra någon sådan galenskap."
25. Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.
26. Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till mannen hus, där hennes herre var, och låg så, till dess att det blev dager.
27. När nu hennes herre stod upp om morgonen och öpnnade dörren till huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.
28. Han sade till henne: "Stå upp och låt oss gå." Men hon gav intet svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen sig redo och reste hem till sitt.
29. Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bihustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv stycken, och sände styckena omkring över hela Israels land.
Historien slutar superlyckligt, eftersom hela Israel drar ut i ett
utrotningskrig för att hämnas detta egendomsbortfall.
