Att bli vuxen är att bli tråkig, avslutade jag mitt förra inlägg med. Om man inte blir tråkig och grå när man blir vuxen, så måste man hantera det som ett handikapp och vara beredd på konsekvenser av det. Så är det. För alla dessa själlösa små gubbar och tanter som omger mig, måste ju en gång ha varit förundrade barn och förälskade tonåringar, men metodiskt slipat bort allt det som gör livet värt att leva.
Jag menar inte att man ska leva som ett barn eller en tonåring, och de som gör de eftersom de av en eller annan anledning fastnat i sin utveckling utstrålar något osunt, som om deras brist ångar ut ur porerna, och är outhärdliga. Men att bli vuxen är inte nödvändigtvis att sluta tänka, känna och vara nyfiken, utan att lyckas med att bli vuxen är att lyckas behålla allt det som gör livet till något annat än ett arbete, samtidigt som man axlar sina nya ansvar och inser att man själv sitter i förarsätet och kan påverka sitt liv. Att betala för sina föräldrar när man äter ute är stort av en anledning, eftersom det är en manifestation av att man nu är en egen människa som inte behöver vänta på order från någon annan för att göra något (och detta är naturligtvis anledningen till att mina egna föräldrar nästan använt fysiskt våld för att hindra mig från att betala maten när jag besökt dem. Det är inte bara barn som kan fastna i utvecklingen gentemot sina föräldrar, föräldrar kan även göra det gentemot sina barn, och i det limbo som uppstår kommer de göra allt för att kunna fortsätta låtsas att allt står still och inget utvecklas).
Precis just nu befinner vi oss i den sämsta av två världar. Vi har tagit bort möjligheten till ett utbyte mellan generationerna: antikens Grekland hade institutionaliserat relationen mellan äldre och yngre män - den enas erfarenhet och den andras ungdom bjöd upp till dans - och fram till nyligen fyllde normen att mannen i ett förhållande gärna fick vara äldre och kvinnan yngre en liknande funktion, även om den naturligtvis byggde på ett djupt orättvist förhållande mellan könen. Samtidigt har vi idag skapat en uttalad ideologi som bygger på att alla ska vara sig själv nog och bygga relationer (eller nätverk, med tanke på hur kapitalismens tankesätt genomsyrar allt), medan människorna aldrig tillåts växa upp utan lever hela livet som förvuxna barn som spelar vuxna.
För det är det jag tror den grå och tråkiga vuxenheten är: man vet inte vad det är att vara vuxen, så därför försöker man imitera en bild man har, som bygger på att negera allt man förknippar med barnslighet och ungdom. Klädstilen exemplifierar alla aspekter av detta.
I ett samhälle som vårt hamnar en människa som jag i kläm. Jag är vuxen, jag tar ansvar för mina handlingar, för min ekonomi, för dem som är beroende av mig och för mitt arbete. Jag förvånas över att de flesta människor lever ut de sämsta av två världar: de lever sina liv tråkigt och grått, pratar om renovering, lån och vädret, men agerar som barn när de borde vara professionella: hamnar i konflikter på jobbet, får utbrott på kollegor, reflekterar inte över hur de bemöter kunder/elever/klienter, använder härskartekniker på möten, tror att fackligt arbete handlar enbart om deras personliga situation. Så vem ska jag kunna ha ett genuint mänskligt möte med?
Det jag landar i som ända utväg, men den fungerar inte helt, är kvinnor som är tio år yngre än mig, det vill säga den åldern där man utbildar sig på universitetet. I den gruppen är sannolikheten störst att träffa någon som mognat tillräckligt för att kunna ha en bildad konversation, men samtidigt inte är så instängd i sina egna föreställningar att ett samtal bara handlar om att två personer mekaniskt och rituellt rapar upp sina egna åsikter, spelar upp sin personlighet som en oföränderlig magnetbandsinspelning. Självklart finns det människor som detta i alla åldrar, jag är inget totalt unikum, men de är så ovanliga att sannolikheten att man ska hamna i en situation där man kan lära känna dem är försvinnande liten. Men de som är yngre är också svåra att bygga en långvarig relation med, eftersom man träffar dem i en lucka i deras liv, en lucka som på ett samhälleligt plan ligger just där, mellan ungdomen och vuxenlivet, mellan barndom och att skapa kärnfamilj och renovera huset; en tid att prova saker, vara radikal, tänka fritt, tro på sig själv, innan man "lugnar ner sig" och blir revisionist, realist, tråkig och död inombords.
Tilliten dör aldrig
Tilliten dör aldrig, kärleken dör aldrig. Den bara äter sig själv och andra, om och om igen, och växer sig större.
Jag slutar aldrig lita på andra. Jag har känt en nafsande föraning av hur det skulle kännas att ge upp det, när någon som lovat att hon alltid skulle finnas kvar försvann, och försvann med en självklarhet som sade att jag borde ha insett att det där bara var lögn, sådant man säger. Efter det fanns det något nytt i mig, en mörkt runt moln med lysande små stjärnögon som låg och mumlade i mitt inre men vildsint vaknade till om jag började intressera mig för någon, och började skrika om att du vet ju hur det blir, du vet ju att slutet finns inetsat redan från början och att hur underbar en ny människa än verkar så fungerar de inte som du!
Jag bygger ett palats i mitt inre åt andra, och inte den sortens papperspalats ni andra verkar roa er med, som lättvindigt blåser bort vid minsta vindpust och inte lämnar några mer spår efter sig än någon liten remsa som sitter och irriterar i en ventilationstrumma någonstans. Jag bygger en rejäl grund av sten, och djupa pålar in i själva min kärna, och på detta bastanta fundament uppför jag sedan ett överdådigt palats, där allt är beständigt. Mina minnen falnar inte, mina känslor försvinner inte, "I've never fallen out of love, I still love every woman I ever loved" som en man sa i någon dokumentärtrailer som flöt förbi mig nyligen. Det stämmer inte riktigt, för en kvinna har jag slutat älska, men hon var mitt första misstag, den som man lärde sig av, den man fick den negativa delen av sin människokännedom av, den magkänsla som varnar en för andra som är som henne. Alla de andra finns kvar i mig, och att tänka på att de gått vidare är sårande. Varför vill människor gå vidare? Hur kan man byta ut sina känslor för någon som man bestämt att man vill dela dem med, som man varit nära och berättat om sitt innersta för, öppnat sig för? Dessa saker är för mig obegripliga. Det kan vara ett misstag att bli ihop, men hur kan man leva med sig själv när man tänker att kärlek är att hitta någon, dela allt med den, och sedan när man inte känner romantisk kärlek längre bryta alla band istället för att låta den romantiska kärleken få en fortsättning i en vänskaplig kärlek? Blir inte hela ens liv ett misstag då, ett ständigt upprepat misstag, att inte bara sitta fast i det ändlösa hjulet av begär och besvikelse utan faktiskt förvränga det till något ännu värre och tristare? Är det inte en förolämpning att bli älskad av en sådan människa, eftersom det betyder att man inte duger till att vara en som finns i hennes liv resten av hennes liv?
Mina palats står kvar där. Fem stycken är de än så länge, eller sex om man räknar min ungdomskärlek, men det byggetär inte resultatet av ett förhållande utan av några års trånande, så det är mer ett glasslott byggt av mina projektioner.
Och tre av dessa människor har definitivt lämnat mig och försvunnit. Två har glidit bort långsamt, inte varit så intresserade när det inte handlade om en parrelation, en har brutit alla band. Ett av slotten står prunkande och strålar, men jag har ingen aning om det liksom de andra kommer bli tomt, lika lysande men utan möjlighet att fyllas med liv och rörelse. Det femte är ofantligt, uppbyggt under många år, är fullt av liv, ett labyrintiskt kaos som ständigt byggs på, allt från barockt utsmyckade elfenbenstorn till gråa och trista tjänstebostäder och kontor. Palatsets pålar har skjutit ut sina rötter och växer ständigt djupare in i mig, ger och tar näring från resten av mig.
Jag vet inte om det fungerar att leva såhär. Att ständigt hitta nya människor som jag direkt bestämmer mig för att lita helt och hållet på, berätta allt för, ge allt, och inte knäckas när de efter ett tag försvinner för alltid. Kanske borde jag knäckas; ge efter för det lilla svarta molnet som är realistiskt och utgår från hur världen ser ut. Jag kan nog vara nöjd ändå, utan sprakande fyrverkerier. Jag är ju inget barn. Och att bli vuxen är enligt alla mina observationer av andra synonymt med att bli oändligt tråkig. Prata hus. Knega på. Passa in.
Jag slutar aldrig lita på andra. Jag har känt en nafsande föraning av hur det skulle kännas att ge upp det, när någon som lovat att hon alltid skulle finnas kvar försvann, och försvann med en självklarhet som sade att jag borde ha insett att det där bara var lögn, sådant man säger. Efter det fanns det något nytt i mig, en mörkt runt moln med lysande små stjärnögon som låg och mumlade i mitt inre men vildsint vaknade till om jag började intressera mig för någon, och började skrika om att du vet ju hur det blir, du vet ju att slutet finns inetsat redan från början och att hur underbar en ny människa än verkar så fungerar de inte som du!
Jag bygger ett palats i mitt inre åt andra, och inte den sortens papperspalats ni andra verkar roa er med, som lättvindigt blåser bort vid minsta vindpust och inte lämnar några mer spår efter sig än någon liten remsa som sitter och irriterar i en ventilationstrumma någonstans. Jag bygger en rejäl grund av sten, och djupa pålar in i själva min kärna, och på detta bastanta fundament uppför jag sedan ett överdådigt palats, där allt är beständigt. Mina minnen falnar inte, mina känslor försvinner inte, "I've never fallen out of love, I still love every woman I ever loved" som en man sa i någon dokumentärtrailer som flöt förbi mig nyligen. Det stämmer inte riktigt, för en kvinna har jag slutat älska, men hon var mitt första misstag, den som man lärde sig av, den man fick den negativa delen av sin människokännedom av, den magkänsla som varnar en för andra som är som henne. Alla de andra finns kvar i mig, och att tänka på att de gått vidare är sårande. Varför vill människor gå vidare? Hur kan man byta ut sina känslor för någon som man bestämt att man vill dela dem med, som man varit nära och berättat om sitt innersta för, öppnat sig för? Dessa saker är för mig obegripliga. Det kan vara ett misstag att bli ihop, men hur kan man leva med sig själv när man tänker att kärlek är att hitta någon, dela allt med den, och sedan när man inte känner romantisk kärlek längre bryta alla band istället för att låta den romantiska kärleken få en fortsättning i en vänskaplig kärlek? Blir inte hela ens liv ett misstag då, ett ständigt upprepat misstag, att inte bara sitta fast i det ändlösa hjulet av begär och besvikelse utan faktiskt förvränga det till något ännu värre och tristare? Är det inte en förolämpning att bli älskad av en sådan människa, eftersom det betyder att man inte duger till att vara en som finns i hennes liv resten av hennes liv?
Mina palats står kvar där. Fem stycken är de än så länge, eller sex om man räknar min ungdomskärlek, men det byggetär inte resultatet av ett förhållande utan av några års trånande, så det är mer ett glasslott byggt av mina projektioner.
Och tre av dessa människor har definitivt lämnat mig och försvunnit. Två har glidit bort långsamt, inte varit så intresserade när det inte handlade om en parrelation, en har brutit alla band. Ett av slotten står prunkande och strålar, men jag har ingen aning om det liksom de andra kommer bli tomt, lika lysande men utan möjlighet att fyllas med liv och rörelse. Det femte är ofantligt, uppbyggt under många år, är fullt av liv, ett labyrintiskt kaos som ständigt byggs på, allt från barockt utsmyckade elfenbenstorn till gråa och trista tjänstebostäder och kontor. Palatsets pålar har skjutit ut sina rötter och växer ständigt djupare in i mig, ger och tar näring från resten av mig.
Jag vet inte om det fungerar att leva såhär. Att ständigt hitta nya människor som jag direkt bestämmer mig för att lita helt och hållet på, berätta allt för, ge allt, och inte knäckas när de efter ett tag försvinner för alltid. Kanske borde jag knäckas; ge efter för det lilla svarta molnet som är realistiskt och utgår från hur världen ser ut. Jag kan nog vara nöjd ändå, utan sprakande fyrverkerier. Jag är ju inget barn. Och att bli vuxen är enligt alla mina observationer av andra synonymt med att bli oändligt tråkig. Prata hus. Knega på. Passa in.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)