Att bli vuxen

Att bli vuxen är att bli tråkig, avslutade jag mitt förra inlägg med. Om man inte blir tråkig och grå när man blir vuxen, så måste man hantera det som ett handikapp och vara beredd på konsekvenser av det. Så är det. För alla dessa själlösa små gubbar och tanter som omger mig, måste ju en gång ha varit förundrade barn och förälskade tonåringar, men metodiskt slipat bort allt det som gör livet värt att leva.

Jag menar inte att man ska leva som ett barn eller en tonåring, och de som gör de eftersom de av en eller annan anledning fastnat i sin utveckling utstrålar något osunt, som om deras brist ångar ut ur porerna, och är outhärdliga. Men att bli vuxen är inte nödvändigtvis att sluta tänka, känna och vara nyfiken, utan att lyckas med att bli vuxen är att lyckas behålla allt det som gör livet till något annat än ett arbete, samtidigt som man axlar sina nya ansvar och inser att man själv sitter i förarsätet och kan påverka sitt liv. Att betala för sina föräldrar när man äter ute är stort av en anledning, eftersom det är en manifestation av att man nu är en egen människa som inte behöver vänta på order från någon annan för att göra något (och detta är naturligtvis anledningen till att mina egna föräldrar nästan använt fysiskt våld för att hindra mig från att betala maten när jag besökt dem. Det är inte bara barn som kan fastna i utvecklingen gentemot sina föräldrar, föräldrar kan även göra det gentemot sina barn, och i det limbo som uppstår kommer de göra allt för att kunna fortsätta låtsas att allt står still och inget utvecklas).

Precis just nu befinner vi oss i den sämsta av två världar. Vi har tagit bort möjligheten till ett utbyte mellan generationerna: antikens Grekland hade institutionaliserat relationen mellan äldre och yngre män - den enas erfarenhet och den andras ungdom bjöd upp till dans - och fram till nyligen fyllde normen att mannen i ett förhållande gärna fick vara äldre och kvinnan yngre en liknande funktion, även om den naturligtvis byggde på ett djupt orättvist förhållande mellan könen. Samtidigt har vi idag skapat en uttalad ideologi som bygger på att alla ska vara sig själv nog och bygga relationer (eller nätverk, med tanke på hur kapitalismens tankesätt genomsyrar allt), medan människorna aldrig tillåts växa upp utan lever hela livet som förvuxna barn som spelar vuxna.

För det är det jag tror den grå och tråkiga vuxenheten är: man vet inte vad det är att vara vuxen, så därför försöker man imitera en bild man har, som bygger på att negera allt man förknippar med barnslighet och ungdom. Klädstilen exemplifierar alla aspekter av detta.

I ett samhälle som vårt hamnar en människa som jag i kläm. Jag är vuxen, jag tar ansvar för mina handlingar, för min ekonomi, för dem som är beroende av mig och för mitt arbete. Jag förvånas över att de flesta människor lever ut de sämsta av två världar: de lever sina liv tråkigt och grått, pratar om renovering, lån och vädret, men agerar som barn när de borde vara professionella: hamnar i konflikter på jobbet, får utbrott på kollegor, reflekterar inte över hur de bemöter kunder/elever/klienter, använder härskartekniker på möten, tror att fackligt arbete handlar enbart om deras personliga situation. Så vem ska jag kunna ha ett genuint mänskligt möte med?

Det jag landar i som ända utväg, men den fungerar inte helt, är kvinnor som är tio år yngre än mig, det vill säga den åldern där man utbildar sig på universitetet. I den gruppen är sannolikheten störst att träffa någon som mognat tillräckligt för att kunna ha en bildad konversation, men samtidigt inte är så instängd i sina egna föreställningar att ett samtal bara handlar om att två personer mekaniskt och rituellt rapar upp sina egna åsikter, spelar upp sin personlighet som en oföränderlig magnetbandsinspelning. Självklart finns det människor som detta i alla åldrar, jag är inget totalt unikum, men de är så ovanliga att sannolikheten att man ska hamna i en situation där man kan lära känna dem är försvinnande liten. Men de som är yngre är också svåra att bygga en långvarig relation med, eftersom man träffar dem i en lucka i deras liv, en lucka som på ett samhälleligt plan ligger just där, mellan ungdomen och vuxenlivet, mellan barndom och att skapa kärnfamilj och renovera huset; en tid att prova saker, vara radikal, tänka fritt, tro på sig själv, innan man "lugnar ner sig" och blir revisionist, realist, tråkig och död inombords.