Idag gick jag med ett barn på ryggen genom ett skjutfält där det var LIVSFARLIGT att vidröra odetonerade saker. Det var en surrealistisk känsla som växte sig så stark när jag kämpade mig upp för en nedisad backe bemängd med camouflage-traktorspår, att verkligheten rämnade och en stor reva i rymtiden uppstod framför mig, men lite vid sidan av vägen.

Där stod jag. Till vänster om mig skog och mossa och lavar, rakt fram en väg som vindlade sig in mellan höga granar och slutligen skulle mynna ut i motorvägens såryta över jordens kala hjässa, och så till höger om mig, en dallrande intet som sög upp ormbunkarna i en långsam rörelse, som vattenfärger löses upp i penselburken. Hade jag inte haft den lilla på ryggen kanske jag hade låtit åtminstone det yttersta på mina fingernaglar glida in mot intigheten för att se vad som hände, men som alla djur satte jag generna framför allt.

Tillbaka i verkligheten bonnasnöt jag mig och stretade mot vinden förbi en istäckt sjö, och inte mötte jag en människa förrän jag släpat mig upp för en lång backe till ett välordnat och fyrkantigt villaområde och fann mig stå öga mot öga med en uppushad ungflickestjärt i jeans. Min selektiva perception bevisade för mig att jag nog inte är något annat än den själviska genen, men förvrängd och förkrympt och fnittrande listigt i en gammaldags glasburk med formaldehyd längst in i det Naturhistoriska Museum som är mitt inre.

Nu ska de skjuta budbäraren. Nu ska de åtala, döma, och spärra in Fritzl: monstret, myten, legenden. Genom att steg för steg gå igenom hur abnorm han och hans beteende är, kan vi fortsätta att ignorera bjälken i vårt eget öga. Vad är Fritzl annat än en stor del av vårt patriarkala samhälle, draget till sin spets? Fritzl, fadern som vakar över sin dotter. Fritzl, mannen som åker till Thailand med grabbarna för att spetsa några små thailändskor i solen. Fritzl, som begick dödssynden att ta hem Thailand till Europa.

För att använda en gammal sliten fras: har vi inte alla lite Fritzl i oss?

-Nej, inte vi! svarar kvinnokören.

Men jag är er på spåren kvinnor. Ni (och då talar jag om kvinnor som är människor, inte Kvinnor som vill att kvinnor ska och måste få vara Kvinnor och flickor Flickor och pojkar Pojkar) försöker slå er fria från hora/madonna-idén, men ni försöker ändå desperat bevara er renhet på ett mer moraliskt plan. Men ni måste ljuga, eller snarare vara oförmögna att uttrycka de där oljiga svarta känslorna som ligger med tindrande ögon längst ner i själens tjärpöl och hugger aggresivt efter det mesta.

Är det så enkelt att ni istället för att önska andra olycka, istället för att förakta de som helt uppenbart är mindre värda, istället för att spotta på det förvirrade fyllesnack som är dagens allmänna moraluppfattning, så skär ni er i armarna och bantar? I så fall är ni suckers.

Dubbla suckers, eftersom ni låter er behärskas av en hoper känslolösa idioter som inte har någon kontakt med andra människor. Tredubbla suckers, eftersom ni suger deras kön.

***

I Sjuhäradsbygden finns en ort som heter Fritsla.

(2 mars, 19:59)
Att dricka ett glas för att slippa ifrån sin ångest känns inte så originellt.Men vem fan är originell i dessa dagar?

Jag läste just om hur man begravde barn levande i Sverige och brände judar tilldöds i Tyskland under Digerdödens glada dagar, så min ångest behöver inte barastudsa runt i min egen navel, utan kan utsträckas till hela den miserabla mänskligheten som haltar fram genom tiden likt en elak alkis som gärna ger ett tjuvnyp åt varje levande varelse han passerar.