Sommarlovsprat

En sanslös seghet och trötthet i dessa tider av sommarlov, att inte ha någon fast inkomst och två barn som ständigt babblar på. Jag har märkt att det har sina fördelar att vara gift: frugan hämtar av någon anledning gärna öl och chips till mig nu när hon är just fruga - hon verkar tro att det ingår i jobbet. Dessutom är det kul att få en vit ring på långfingershuden när jag blir solbränd och skönt att veta att en individ jag själv valt och som inte är helt borta av förnekelsepsykos eller antidepressiva mediciner kommer att få ta besluten om jag ramlar i trappan eller överdoserar på dödsknark eller kombinerar de två och ökar min koma med några procent och blir en grönsak. Jag har inte givit henne några instruktioner angående hur hon ska agera i detta läge. Man måste ha lite spänningsmoment i livet, och vad kan slå att ligga där med en orörlig kropp, oförmögen att kommunicera på något sätt med omvärlden, och höra henne resonera med läkare, släktingar och förmodligen min förlamade kropp om vad hon ska göra. "Dra ur proppen kvinna!" eller "Nej, låt mig leva!" - allt beroende på omständigheterna. En fullständig mardröm, men man har inte många andra kickar att hoppas på som blaserad åttiotalist i den tråkigaste av världar. Som tvångsmässig indivualist klarar jag inte att inlemmas i ett kollektiv för att uppfyllas av vad jag förstått ska vara en otrolig rusch av lyckliggörande signalsubstanser och avkopplande upplösande av egot. Fotbollsklackar, olika typer av fangrupper, politisk gruppaktivism och alla typer av rörelser är alltså bara att glömma. Ibland kan jag fångas upp av CrimethINC-anarkisternas romantiska fantasibeskrivningar av den kämpande cellen som finner styrka, tröst och handlingskraft i varandra, men RAF och andra liknande kotterier dyker alltid upp i huvudet och påminner mig om att grupper av människor alltid följer en viss dynamik som jag inte orkar ställa upp på. Visst är det kul att snacka skit om folk, men att ha det som huvudsyssla i livet verkar meningslöst. Den djupt rotade tro på min egen överlägsenhet jag fått med mig från min barndom som överintelligent barn som älskade att tillbringa kvällarna med att läsa uppbygglig litteratur och resonera med mig själv för att ingen i min omgivning förstod vad jag pratade om, gör att jag inte heller klarar att göra saker som får mig att känna på något sätt typisk. Individualism återkommer naturligtvis även här. Jag ser mig själv utifrån när jag är på stranden med barnen, går ut och lyssnar på musik, grillar eller vad fan det är folk gör för att få tiden att gå mellan arbetspassen, kan jag alltid se att jag är en sådan typisk less-pappa-på-stranden, självgod musikkonsument som tror att han vet mer och hör mer än alla andra, grillande Svensson eller vilken annan grupp som helst i världen som jag stör mig på. Jag iakttar folk och ser allt de gör som stör mig och är fel, och tänker att "gör man så är man en sån typisk djävla gubbe på konstutställning" eller vad det nu kan vara. Så jag kan nästan inte göra något mer än att blänga på folk, gå ifrån ställen och resonera med mig själv om filosofiska frågor och de senaste nyheterna. För om jag försöker prata med någon förstår de aldrig.

Tid gjord av honung, långsam och söt

Beroendet. Det finns överallt, och det styr hela min organism. Jag är inget mer än en säck med inälvor, en ryggrad och en avancerad fettklump, omgivna av muskler och hud; ett fordon som för ett genetiskt material genom tiden och genom utvecklingen, ett material som ingen vet var det kommer från eller varför det finns. Det genetiska materialet har helt säkert ett mål, men det blir mer och mer tydligt att djuren som transporterar och utvecklar generna inte har någon som helst betydelse, annat än som myror i en stack. Och min avart av den krälande biomassan är programmerad att vara beroende. Hjärnan flödar över av belönande signalsubstanser när blodet signalerar att magen tagit emot socker och fett, och det trubbiga belöningssystemet lär sig gärna att bli beroende av annat också. Och när belöningssystemet inte får det som det vill ha blir det tjurigt och börjar djävlas med kroppen - huvudvärk, kallsvett, dåligt humör, trötthet, apati, sug efter substitut... en lågintensiv tortyr ämnad att göra livet omöjligt tills behovet blivit tillfredsställt. Därför vaknar jag och känner, direkt efter att jag fått i mig energi och proteiner, ett sug efter något sött i hela kroppen. Huvudet varnar för huvudvärk om jag inte får kaffe. Kroppen vill komma utomhus och ha frisk luft, annars tänker den låta mig genomlida dagen med en däst känsla, grus i ögonen och slem i halsen. Snusen måste in, annars kommer mitt dåliga morgonhumör, som är ett resultat av sockerjunkiens toppar och dalar och förmodligen någon eller några öl på kvällen som stör nattsömnen, förvärras stegvis tills jag exploderar. Så segar man på genom dagen, och det är lätt att anlägga perspektivet att dagen är ett enda behovstillfredställande, med viloperioder då hjärnan är tillfredsställd och timglaset vänts. Det som är så härligt med att vara människa är att man begåvats med ett medvetande och en massa komplexa tankefunktioner, som man inbillar sig har någon slags förnuft men som egentligen bara är djuriska idiotbeteenden dolda bakom en mur av ord. Och belöningssystemet är gärna med här också, och blir beroende av beteenden som skänker tillfredsställelse på något sätt. Dessa beteenden kan vara helt motstridiga - kroppen är som bekant som biologiskt system inte byggd för att skapa någon typ av sammanhängande meningsfullt beteende, utan vill bara tillfredsställa sina behov. Blanda in de instinktiva beteendena, som dessutom interagerar och färgar alla beteenden, i det hela så har man en kaotisk röra av behov som ska tillfredsställas. Intellektet kan ha behov av att känna sig jämställt, och av en sant kärleksfull relation som skänker en djup och ojämförlig lycka, medan könshormonerna säger åt kroppen att det viktiga är att ha samlag till varje pris. Olika delar av hjärnan signalerar samtidigt behovet av att röra på sig för att belönas med ansträngnings-serotonin-utsöndring, och att sitta i soffan och svulla i sig den perfekta mixen av fett och socker - ljus choklad. Med lite tur är man en motstridig samling behov och lustar som kämpar mot varandra tills sömnbehovet tar över (om det inte trängts undan av ett dataspels repetitiva belöningar eller någon drogs kemiska inblandning). Med lite otur är man en neurotisk psykopat, som lättar på trycket och belönar sig själv genom tvångsbeteenden, eller pendlar mellan behovstillfredställelse och ångest över att behoven som tillfredsställs inte går att införliva in personligheten och idealen. Och så sitter jaget, detta stackars ök som från en oklar position betraktar allt som händer utan att kunna göra något åt det, och vet vad som är fel utan att kunna göra något åt det. Utspritt över tankefunktionerna står jaget som en Disneyfigur i en läckande båt och försöker sätta in tummar och tår i de alltför många hålen, försöker hålla ihop personligheten och bortförklara alla sjuka tankar och impulser som bubblar som slagg ur det arbete som pågår i djupet med att omtolka händelser utifrån en tolkningsapparat som lappats ihop under resans gång utan någon som helst målinriktning eller styrning. Som människa kan man undertrycka sitt beroende i åratal och tro att man är befriad, men "the junk dependent cells" som William S Burroughs kallade dem väntar alltid tålmodigt på att reaktiveras. Och när de får det de vill ha slår de till med full kraft och börjar bete sig precis som vanligt, som om ingenting har hänt. Jag började nyligen snusa igen, efter att inte ha gjort det på fyra år. Det tog tre dagar, så snusade jag på samma sätt som alltid - maniskt. Jag fick smack för cigarrer och är nu sugen på att röka en varje dag, och har varit och kollat på humidorer på en tobakshandel. Jag har haft en låda med välsmakande öl hemma och har tagit minst en varje kväll - det finns alltid en anledning. Speciellt när man har besök, vilket i sig kan ses som det mest grundlägga beroendet: att vara med andra människor. Inget ger större tillfredsställelse och inget skapar större abstinens än andra människor. Den som har oturen att bli instängd i fängelse med mördare och våldsverkare, föredrar ändå dessa degenererade vildars sällskap framför att bli satt i isolering, med väggar som ända sällskap.

Att handskas med verkligheten

Jag arbetar med barn från samhällets baksida. Barn som skitits ut med lavemangsvattnet och krälar runt i vattenlåsets dynga, intrasslade i avrakat benhår, avborstat huvudhår, nagelbitar, tvålfett och hudflagor samlade till gråa svampiga klumpar. Barn som skadats av sin miljö och sitt genetiska arv. Barn av föräldrar som inte bryr sig utan bara skaffar fler barn och sprider ut dem överallt likt vägglöss. Dessa barn är egentligen ett starkt argument för de som förespråkat en genpoolsrensning genom sterilisering av vissa samhällsgrupper, eftersom de inte klarar sig i samhället, kostar ofantliga summor pengar och energi och inte blir ordentligt omhändertagna av sin släkt. Och man bara vet att de, fångade i det sociala arvet, kommer att upprepa sina föräldrars livsval, skaffa barn överallt och sedan på sitt eget idiotiska sätt lära barnen att misslyckas.