Sommarlovsprat

En sanslös seghet och trötthet i dessa tider av sommarlov, att inte ha någon fast inkomst och två barn som ständigt babblar på. Jag har märkt att det har sina fördelar att vara gift: frugan hämtar av någon anledning gärna öl och chips till mig nu när hon är just fruga - hon verkar tro att det ingår i jobbet. Dessutom är det kul att få en vit ring på långfingershuden när jag blir solbränd och skönt att veta att en individ jag själv valt och som inte är helt borta av förnekelsepsykos eller antidepressiva mediciner kommer att få ta besluten om jag ramlar i trappan eller överdoserar på dödsknark eller kombinerar de två och ökar min koma med några procent och blir en grönsak. Jag har inte givit henne några instruktioner angående hur hon ska agera i detta läge. Man måste ha lite spänningsmoment i livet, och vad kan slå att ligga där med en orörlig kropp, oförmögen att kommunicera på något sätt med omvärlden, och höra henne resonera med läkare, släktingar och förmodligen min förlamade kropp om vad hon ska göra. "Dra ur proppen kvinna!" eller "Nej, låt mig leva!" - allt beroende på omständigheterna. En fullständig mardröm, men man har inte många andra kickar att hoppas på som blaserad åttiotalist i den tråkigaste av världar. Som tvångsmässig indivualist klarar jag inte att inlemmas i ett kollektiv för att uppfyllas av vad jag förstått ska vara en otrolig rusch av lyckliggörande signalsubstanser och avkopplande upplösande av egot. Fotbollsklackar, olika typer av fangrupper, politisk gruppaktivism och alla typer av rörelser är alltså bara att glömma. Ibland kan jag fångas upp av CrimethINC-anarkisternas romantiska fantasibeskrivningar av den kämpande cellen som finner styrka, tröst och handlingskraft i varandra, men RAF och andra liknande kotterier dyker alltid upp i huvudet och påminner mig om att grupper av människor alltid följer en viss dynamik som jag inte orkar ställa upp på. Visst är det kul att snacka skit om folk, men att ha det som huvudsyssla i livet verkar meningslöst. Den djupt rotade tro på min egen överlägsenhet jag fått med mig från min barndom som överintelligent barn som älskade att tillbringa kvällarna med att läsa uppbygglig litteratur och resonera med mig själv för att ingen i min omgivning förstod vad jag pratade om, gör att jag inte heller klarar att göra saker som får mig att känna på något sätt typisk. Individualism återkommer naturligtvis även här. Jag ser mig själv utifrån när jag är på stranden med barnen, går ut och lyssnar på musik, grillar eller vad fan det är folk gör för att få tiden att gå mellan arbetspassen, kan jag alltid se att jag är en sådan typisk less-pappa-på-stranden, självgod musikkonsument som tror att han vet mer och hör mer än alla andra, grillande Svensson eller vilken annan grupp som helst i världen som jag stör mig på. Jag iakttar folk och ser allt de gör som stör mig och är fel, och tänker att "gör man så är man en sån typisk djävla gubbe på konstutställning" eller vad det nu kan vara. Så jag kan nästan inte göra något mer än att blänga på folk, gå ifrån ställen och resonera med mig själv om filosofiska frågor och de senaste nyheterna. För om jag försöker prata med någon förstår de aldrig.