Ett land med ett stort militärindistruellt komplex är som en modern människokropp i en modern renstädad lägenhet. När immunförsvaret inte behöver försvara sig mot något löper det istället amok och skapar sig fiender. Katthår, pollen, muslimer, kommunister, nötter, kvalster, irakier, vietnameser.
Behöver vi ett starkt immunförsvar? Bara för säkerhets skull? Om Sverige skrotar sitt försvar helt, innebär det att vårt land har AIDS?
Trots min nihilism och min förvirring, är jag övertygad om att vissa saker är sanna och korrekta. Jag har lärt mig dem genom tiderna, långsamt långsamt, en i taget.
* Minnets funktion är inte att lagra information utan att förbereda varelsen med minnet för framtida händelser. Minnet blickar alltså framåt, inte bakåt. Egentligen.
* Vi människor fungerar med hjälp av miniprogram som vi executar i situationer där de verkar passa. Vi har ett litet program för att gå på lokalbussen och dra vårt kort eller betala chauffören, så det är enkelt. Vi har kanske inte ett program för att gå på långfärdsbussen, så då blir vi lite nervösa. Och mest nervösa är vi när vi ska påbörja något helt nytt, då har vi inget program alls. Mest funktionella är de som har övergripand, ospecifika program, och de som har program som snabbt skapar egna underprogram istället för att stanna av och överlåta programskapandet åt huvud(haha!)enheten.
* En konstnärs handikapp blir till konstnärens kännetecken och stil, om konstnären bara har tid att skapa. Det finns inget dåligt ljud, bara dåliga öron.
* Brist på sammanhang är den minsta gemensamma nämnaren för alla psykiska åkommor, från schizofreni till smådeppighet.
* Det finns inget sammanhållet jag, ens teoretiskt. Medvetandet är ett ständigt bråk om hur kroppen ska agera, men kroppen gör ändå i stort sett som den vill. Jaget kan möjligtvis vara den stackare som ser hela sitt liv passera som en film: "varför gjorde jag så egentligen?"
* Människor blir som man behandlar dem, om man behandlar dem på ett konsekvent sätt (annars får de psykiska problem på grund av brist på sammanhang). Det går att skapa självständiga individer, men då måste man låta bli att säga åt dem att de gör fel hela tiden.
* Alla människor ljuger hela tiden, för sig själva och alla andra. Och det är tur det!
* Minnets funktion är inte att lagra information utan att förbereda varelsen med minnet för framtida händelser. Minnet blickar alltså framåt, inte bakåt. Egentligen.
* Vi människor fungerar med hjälp av miniprogram som vi executar i situationer där de verkar passa. Vi har ett litet program för att gå på lokalbussen och dra vårt kort eller betala chauffören, så det är enkelt. Vi har kanske inte ett program för att gå på långfärdsbussen, så då blir vi lite nervösa. Och mest nervösa är vi när vi ska påbörja något helt nytt, då har vi inget program alls. Mest funktionella är de som har övergripand, ospecifika program, och de som har program som snabbt skapar egna underprogram istället för att stanna av och överlåta programskapandet åt huvud(haha!)enheten.
* En konstnärs handikapp blir till konstnärens kännetecken och stil, om konstnären bara har tid att skapa. Det finns inget dåligt ljud, bara dåliga öron.
* Brist på sammanhang är den minsta gemensamma nämnaren för alla psykiska åkommor, från schizofreni till smådeppighet.
* Det finns inget sammanhållet jag, ens teoretiskt. Medvetandet är ett ständigt bråk om hur kroppen ska agera, men kroppen gör ändå i stort sett som den vill. Jaget kan möjligtvis vara den stackare som ser hela sitt liv passera som en film: "varför gjorde jag så egentligen?"
* Människor blir som man behandlar dem, om man behandlar dem på ett konsekvent sätt (annars får de psykiska problem på grund av brist på sammanhang). Det går att skapa självständiga individer, men då måste man låta bli att säga åt dem att de gör fel hela tiden.
* Alla människor ljuger hela tiden, för sig själva och alla andra. Och det är tur det!
Hemma hos mina föräldrar är det mycket som är konstigt. De verkar inte riktigt tycka om varandra, och när någon av dem försöker vara snäll så går de ändå om varandra, så att mottagaren av snällhet hämnas tidigare oförrätter istället för att bli glad. Samma fenomen har jag ibland upplevt i min egen lilla hämndvärld (jag skulle skriva "hemvärld" men det undermedvetna tog över), men inte konstant naggande, nötande och nervskadande.
Jag beter mig också konstigt där. Det krävs mycket för att faktiskt bryta sig loss och vara sig själv gentemot sina föräldrar. Kanske vill jag inte heller det, eftersom det innebär att bryta sig loss till en mer distanserad relation. Den enkla delen, att inte bry mig och oroa mig en massa, har jag genomfört (det var enkelt), men den svåra delen, att bete mig vuxet och distanserat och konstruktivt i det personliga mötet, har jag inte tagit tag i (det är svårt).
Min mor pratar i konstiga koder som jag inte förstår alls. "Hur är det?" frågar jag, och då svarar hon alltid något i stil med "jo, det går väl" eller "jag överlever" eller något annat lika upplyftande, men det är omöjligt att förstå vad hon menar. "Är det något som är fel?" frågar jag ibland när hon säger så, "nädå" säger hon då. Hon lever mycket för att sortera saker och hoppas nog mest på att få vara ifred från sin make om kvällarna.
Min far har för länge sedan tappat kontakten med det mesta. Han har inga vänner, och på sätt och vis har han ingen familj. Ibland försöker jag konversera med honom, men han har extrema konversations- jag menar koncentrationssvårigheter och man märker snabbt att han inte lyssnar på vad man säger. På typiskt manligt manér har det arbete som först dränkt honom sedan varit den tandpetare som hållit honom precis över ytan. Barnaskaran fasar för hans pension.
Föga upplyftande tankar denna Frejs och Frejas dag.
Jag beter mig också konstigt där. Det krävs mycket för att faktiskt bryta sig loss och vara sig själv gentemot sina föräldrar. Kanske vill jag inte heller det, eftersom det innebär att bryta sig loss till en mer distanserad relation. Den enkla delen, att inte bry mig och oroa mig en massa, har jag genomfört (det var enkelt), men den svåra delen, att bete mig vuxet och distanserat och konstruktivt i det personliga mötet, har jag inte tagit tag i (det är svårt).
Min mor pratar i konstiga koder som jag inte förstår alls. "Hur är det?" frågar jag, och då svarar hon alltid något i stil med "jo, det går väl" eller "jag överlever" eller något annat lika upplyftande, men det är omöjligt att förstå vad hon menar. "Är det något som är fel?" frågar jag ibland när hon säger så, "nädå" säger hon då. Hon lever mycket för att sortera saker och hoppas nog mest på att få vara ifred från sin make om kvällarna.
Min far har för länge sedan tappat kontakten med det mesta. Han har inga vänner, och på sätt och vis har han ingen familj. Ibland försöker jag konversera med honom, men han har extrema konversations- jag menar koncentrationssvårigheter och man märker snabbt att han inte lyssnar på vad man säger. På typiskt manligt manér har det arbete som först dränkt honom sedan varit den tandpetare som hållit honom precis över ytan. Barnaskaran fasar för hans pension.
Föga upplyftande tankar denna Frejs och Frejas dag.
När jag slår på det trådlösa nätverket känner jag det som en kvadratisk stråle rakt igenom skallbenet, hjärnan och hypofysen. Ett digitalt surr, vilket innebär något liknande myrkrig eller white noise, men mer ordnat; ett myrkrig där de svarta och de vita rör sig enligt ordnade mönster.
Vad kan man egentligen vänta sig, när det går att överföra 52 Mbit i sekunden - det är klart att det krävs en stark kraft, ett elektromagnetiskt fält som strålar rakt igenom en och överför ettor och nollor - bilder, musik, text, filmer - rakt igenom hjärnan.
Kanske kommer framtidens galningar att snappa upp digital information istället för radiosändningar. Kommer de att förstå? Kan militären dressera galningar till att avlyssna fiendens kommunikation, ett vansinnes-Echelon? Inuti en stor tratt ligger rader med missanpassade, nedsänkta i ricinolja, och rabblar upp det som passerar deras schizoida medvetande.
Det sociala samspelet synes mig helt vansinnigt, eftersom det i så hög grad bygger på omedvetna kraftfält, hormoner, undermedvetna preferenser och historiska händelser som egentligen inte har någon logisk koppling till det de påverkar. Idag har jag känt mig harmonisk med min syster, men oharmonisk med min käraste, men jag kan omöjligen fundera mig fram till varför.
Min käraste till exempel, tycker jag ju mycket om och vill vara nära, men vissa dagar så tycker jag att hon är jobbig. Men jag vet att det egentligen är något inuti mig det handlar om - mitt humör, mina reaktioner på något hon säger som påminner om något min mor sade när jag var tre år och blödde näsblod, något som klickar i hennes hjärnas och min hjärnas puls. Hur mycket jag än vet det så stör jag mig ändå. Det är väldigt frustrerande. Det blir en dubbelstörning, för jag stör mig även på mitt eget irrationella beteende, eller snarare på att det irrationella i mitt beteende blir synligt och tydligt.
Min dotter är så liten att hon för de flesta verkar heltokig, men hon är den enda jag känner som är helt logisk. Ramlar hon så grinar hon, är jag trött och sur blir hon trött och sur, är jag glad blir hon glad, är jag lugn och harmonisk går hon in på sitt rum och flyttar klossar, eller lägger kläder på huvudet. Vi har ett samspel som till stor del är begripligt, om man räknar mitt inre som en kaosfaktor som kan hitta på vad som helst (den orörlige röraren, eller kanske den orörlige röran), vilket själva det sociala spelet mellan mig och knodden sedan blir en reaktion på. Våra dagar är som en enkel klassisk vals, men ganska elegant och fin och den blir bättre varje dag. Mitt umgänge med andra vuxna är som någon rôten modern dans där alla dansar ryckigt och har ryggen mot varandra, och musiken är inspelade baklängesljud och ingen fattar någonting - publiken vet knappt när de ska börja applådera.
Min käraste till exempel, tycker jag ju mycket om och vill vara nära, men vissa dagar så tycker jag att hon är jobbig. Men jag vet att det egentligen är något inuti mig det handlar om - mitt humör, mina reaktioner på något hon säger som påminner om något min mor sade när jag var tre år och blödde näsblod, något som klickar i hennes hjärnas och min hjärnas puls. Hur mycket jag än vet det så stör jag mig ändå. Det är väldigt frustrerande. Det blir en dubbelstörning, för jag stör mig även på mitt eget irrationella beteende, eller snarare på att det irrationella i mitt beteende blir synligt och tydligt.
Min dotter är så liten att hon för de flesta verkar heltokig, men hon är den enda jag känner som är helt logisk. Ramlar hon så grinar hon, är jag trött och sur blir hon trött och sur, är jag glad blir hon glad, är jag lugn och harmonisk går hon in på sitt rum och flyttar klossar, eller lägger kläder på huvudet. Vi har ett samspel som till stor del är begripligt, om man räknar mitt inre som en kaosfaktor som kan hitta på vad som helst (den orörlige röraren, eller kanske den orörlige röran), vilket själva det sociala spelet mellan mig och knodden sedan blir en reaktion på. Våra dagar är som en enkel klassisk vals, men ganska elegant och fin och den blir bättre varje dag. Mitt umgänge med andra vuxna är som någon rôten modern dans där alla dansar ryckigt och har ryggen mot varandra, och musiken är inspelade baklängesljud och ingen fattar någonting - publiken vet knappt när de ska börja applådera.
Detta låter nog varken humanitärt eller humanistiskt, men är det inte dags att återinföra ättestupan? Själv tänker jag inte sitta och vegetera på ålderns höst och känna kroppen falla sönder, och jag irriterar mig fruktansvärt på vårt sjuka kristna arv som får oss att tro att människolivet är mer värt än innehavarens egen önskan att avsluta det - att man måste hålla människor vid liv även om de lider och själva vill dö. Hunter S Thompson sade mot slutet av sitt liv att han hade fått total panik utan vetskapen om att han kunde avsluta livet när han själv ville. Han sköt sig själv när han själv tyckte att det var dags, och vem kan klandra honom för att göra det valet?
Jag tror inte att jag kommer att vilja leva mycket längre än till sjuttio, och den som försöker tvinga mig älskar nog sig själv eller sina traditioner mer än mig.
Gällande självmord i yngre år stör det mig att det verkar vara de med höga ideal och ett rikt inre liv som tar livet av sig, snarare än alla de idioter som lever som djur och ständigt bara tänker på sin egen kortsiktiga njutning. Men förmodligen är väl gruppen Människor Som Blivit Rövknullade Av Pappa (bokstavligt eller bildligt) de som står för den största andelen självmord varje år. Det är för den delen alltid lustigt att tänka på hur mycket krut som läggs ned på vägsäkerhet för att få ner dödstalet under femhundra per år, medan över tvåtusen människor tar sitt liv varje år. Det kanske inte bara är jag som tycker att människor har rätt att bestämma över sitt eget liv och sin egen död.
Jag tror inte att jag kommer att vilja leva mycket längre än till sjuttio, och den som försöker tvinga mig älskar nog sig själv eller sina traditioner mer än mig.
Gällande självmord i yngre år stör det mig att det verkar vara de med höga ideal och ett rikt inre liv som tar livet av sig, snarare än alla de idioter som lever som djur och ständigt bara tänker på sin egen kortsiktiga njutning. Men förmodligen är väl gruppen Människor Som Blivit Rövknullade Av Pappa (bokstavligt eller bildligt) de som står för den största andelen självmord varje år. Det är för den delen alltid lustigt att tänka på hur mycket krut som läggs ned på vägsäkerhet för att få ner dödstalet under femhundra per år, medan över tvåtusen människor tar sitt liv varje år. Det kanske inte bara är jag som tycker att människor har rätt att bestämma över sitt eget liv och sin egen död.
När jag ser mig omkring och tittar på allt avskum, så får jag lust att krypa upp på det berömda taket med det berömda geväret och bara pricka en efter en. Men då skulle jag säkert lyckas avliva rättskaffens människor med sunda värderingar och försörjningsplikt, och precis missa kristdemokratiska lokalpolitiker.
Allt är i grunden vilja till makt, men allt är också banal idioti.
Jag börjar undra om jag har Aspergers. Jag har svårt för det sociala samspelet, och jag har börjat inse att människor i allmänhet är otroligt korkade jämfört med mig.
Allt är i grunden vilja till makt, men allt är också banal idioti.
Jag börjar undra om jag har Aspergers. Jag har svårt för det sociala samspelet, och jag har börjat inse att människor i allmänhet är otroligt korkade jämfört med mig.
Dagens nedladdningslista:
Lone wolf and cub; hela den japanska serien om sex filmer
Tetsuo, the iron man; en japansk film som verkar helsjuk
Zatoichi; hela serien om den blinde samurajen, 26 filmer från 1962 till 1989. Om det är good stuff så kommer det att bli helt fantastiskt att ha en så lång serie.
Women in cell block 9; en fängelse-explotation-film, tror jag.
Suicide Circle; en japansk film som handlar om att fler och fler börjar ta livet av sig. Ska tydligen vara oförutsägbar. Säkert bra, den är ju japansk.
Äldreomsorgen i övre Kågedalen, av Nikanor Teratologen, som radioteater!
Ett hopklipp av Fedor Emelianenkos matcher i den asiatiska kampsports-ligan Pride. Han är sjuk, Fedor, med sin döda ryska blick och lugna inställning.
Amazon Jail; kan man ju undra vad för typ av film det är? Fängelse-exploitation?
Ilsa 3-pack; jag var ju tvungen när jag börjat på temat.
En Pride-gala och de senaste Ultimate Fighting Championship-galorna, plus UFC 31-50 (snart har jag alla)
Klarspråk. Ett snitt rakt in i hjärnan på undertecknad. Det blir inte vackert, och även om jag står för allt jag skriver tänker jag inte gå med på att något av det hålls emot mig. Köp biljetten, åk med.
***
Låt oss alla stanna upp ett ögonblick, och fundera över livets stora mysterier.
Vi frågar oss, med andan i halsen och orons svett i pannan, varför det inte finns några asiatiska bänkalkisar i våra parker. Det onaturliga urval som gör att vi nästan aldrig ser negroida mongoloider kan väl inte spela in här? Den etniska homogeniteten bland lodarna är överhuvudtaget förvånansvärt stor. Muselmanerna dricker förvisso inte alkohol, men nog förnöjer vissa av dem sig med andra stimulerande medel, och borde inte somliga förfalla här i alkoholens förlovade land där ingen högtid avnjuts utan en förkrossande fylla? Kanske är det helt enkelt så att den svenska nationalkaraktären är så depraverad att vi, som ett av få folk, klarar av att så nedgånga att vi sitter ute på en bänk och dricker träsprit i den kallaste vinter, trots ett ofantligt skyddsnät. Tiggarna i Calcutta sitter där för att de blivit av med båda benen och är helt utelämnade åt sig själva för att överleva. Tiggarna i Sverige söp upp bidraget.
Vi undrar sedan om inte nästan hela svenska folket på ett eller annat sätt är alkoholister. Jag upptäckte härförleden att det som sammanband min vänskapskrets från ungdomen inte var vår bohemiska originalitet eller vår predestination att bli något stort (i stil med lagerarbetare, äldrevårdare, arbetslösa, halvfärdiga studenter och kåkfarare) utan det faktum att en eller två av våra föräldrar älskade flaskan mer än sina barn. Naturligtvis kom detta fram på fyllan. Så: finns det någon i detta smala land som inte har en relation till någon som gärna struntar i alla konsekvenser så länge rusets ruelse utlovas?
I detta nu vaknar en liten en, och säger BUÄÄÄH! Således sätts egenintresset framför er, den stora massans, behov av klarspråk och direktinkoppling i Författarjagets hjärna. Vi frågar oss: vad har alla dessa ord givit oss? Min dotters vokabulär uppgår till "mamma", "pappa", "titta", "vov-vov", "mmmm" (mat), "aaah" (vatten), "nej", "kh-kh" (klocka) och diverse ljud, och mycket tyder på att hon är lyckligare än både du och jag. Men vad är väl lycka jämförd med den storhet som kommer ur djup, konstnärlig, svårmodig, smakfullt svärtad och halvproduktiv depression?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)