Poor Papa poopar

Klarspråk. Ett snitt rakt in i hjärnan på undertecknad. Det blir inte vackert, och även om jag står för allt jag skriver tänker jag inte gå med på att något av det hålls emot mig. Köp biljetten, åk med.

***

Låt oss alla stanna upp ett ögonblick, och fundera över livets stora mysterier.

Vi frågar oss, med andan i halsen och orons svett i pannan, varför det inte finns några asiatiska bänkalkisar i våra parker. Det onaturliga urval som gör att vi nästan aldrig ser negroida mongoloider kan väl inte spela in här? Den etniska homogeniteten bland lodarna är överhuvudtaget förvånansvärt stor. Muselmanerna dricker förvisso inte alkohol, men nog förnöjer vissa av dem sig med andra stimulerande medel, och borde inte somliga förfalla här i alkoholens förlovade land där ingen högtid avnjuts utan en förkrossande fylla? Kanske är det helt enkelt så att den svenska nationalkaraktären är så depraverad att vi, som ett av få folk, klarar av att så nedgånga att vi sitter ute på en bänk och dricker träsprit i den kallaste vinter, trots ett ofantligt skyddsnät. Tiggarna i Calcutta sitter där för att de blivit av med båda benen och är helt utelämnade åt sig själva för att överleva. Tiggarna i Sverige söp upp bidraget.

Vi undrar sedan om inte nästan hela svenska folket på ett eller annat sätt är alkoholister. Jag upptäckte härförleden att det som sammanband min vänskapskrets från ungdomen inte var vår bohemiska originalitet eller vår predestination att bli något stort (i stil med lagerarbetare, äldrevårdare, arbetslösa, halvfärdiga studenter och kåkfarare) utan det faktum att en eller två av våra föräldrar älskade flaskan mer än sina barn. Naturligtvis kom detta fram på fyllan. Så: finns det någon i detta smala land som inte har en relation till någon som gärna struntar i alla konsekvenser så länge rusets ruelse utlovas?

I detta nu vaknar en liten en, och säger BUÄÄÄH! Således sätts egenintresset framför er, den stora massans, behov av klarspråk och direktinkoppling i Författarjagets hjärna. Vi frågar oss: vad har alla dessa ord givit oss? Min dotters vokabulär uppgår till "mamma", "pappa", "titta", "vov-vov", "mmmm" (mat), "aaah" (vatten), "nej", "kh-kh" (klocka) och diverse ljud, och mycket tyder på att hon är lyckligare än både du och jag. Men vad är väl lycka jämförd med den storhet som kommer ur djup, konstnärlig, svårmodig, smakfullt svärtad och halvproduktiv depression?