Poor Papa poopar

Det sociala samspelet synes mig helt vansinnigt, eftersom det i så hög grad bygger på omedvetna kraftfält, hormoner, undermedvetna preferenser och historiska händelser som egentligen inte har någon logisk koppling till det de påverkar. Idag har jag känt mig harmonisk med min syster, men oharmonisk med min käraste, men jag kan omöjligen fundera mig fram till varför.

Min käraste till exempel, tycker jag ju mycket om och vill vara nära, men vissa dagar så tycker jag att hon är jobbig. Men jag vet att det egentligen är något inuti mig det handlar om - mitt humör, mina reaktioner på något hon säger som påminner om något min mor sade när jag var tre år och blödde näsblod, något som klickar i hennes hjärnas och min hjärnas puls. Hur mycket jag än vet det så stör jag mig ändå. Det är väldigt frustrerande. Det blir en dubbelstörning, för jag stör mig även på mitt eget irrationella beteende, eller snarare på att det irrationella i mitt beteende blir synligt och tydligt.

Min dotter är så liten att hon för de flesta verkar heltokig, men hon är den enda jag känner som är helt logisk. Ramlar hon så grinar hon, är jag trött och sur blir hon trött och sur, är jag glad blir hon glad, är jag lugn och harmonisk går hon in på sitt rum och flyttar klossar, eller lägger kläder på huvudet. Vi har ett samspel som till stor del är begripligt, om man räknar mitt inre som en kaosfaktor som kan hitta på vad som helst (den orörlige röraren, eller kanske den orörlige röran), vilket själva det sociala spelet mellan mig och knodden sedan blir en reaktion på. Våra dagar är som en enkel klassisk vals, men ganska elegant och fin och den blir bättre varje dag. Mitt umgänge med andra vuxna är som någon rôten modern dans där alla dansar ryckigt och har ryggen mot varandra, och musiken är inspelade baklängesljud och ingen fattar någonting - publiken vet knappt när de ska börja applådera.