Poor Papa poopar

Den psykedeliska upplevelsen karaktäriseras av att man upplever sitt eget medvetande på ett nytt sätt, och ser delar av medvetandet ur perspektiv som tidigare varit fördolda. Tankarna byter banor och väller fram på vägar som känns helt naturliga, men som tidigare varit igentäppta eller helt enkelt legat utanför medvetandets öga.

Som före detta missbrukare aktar jag mig för suget efter att fly från verkligheten och därigenom slå ifrån sig alla problem. Jag har känt den känsla bänkalkisarna känner när de tar dagens första klunk och känner hur både den yttre kylan och den inre frätande ångesten skjuts åt sidan som en dallrande dimbank. Men för att komma ur mitt överdrivna brukande av framförallt haschisen var jag tvungen att helt sluta med det i flera år. Mitt bruk var vid tiden för avslutet inget som vidgade sinnet, utan en grå industrirök som låg fastklibbad kring min hjärna och både fördummade mig och drev mig mot vansinnet. Mitt psykedeliska uppvaknande i de sena tonåren hade ganska snabbt gått över i en flykt och ett vanebruk, som ledde till att jag bland annat under en psykotisk natt var övertygad om att Brune Jenkins, råttan med människoansikte i H.P. Lovecrafts "Drömmarna i häxhuset", stod i ett fönster på andra sidan gatan och lovade att klättra över och mörda mig. Jag har också upplevt hur jag under flera veckors tid blev bortkopplad från mitt eget medvetande, så att jag hela tiden betraktade mig själv utifrån och var plågsamt medveten om att jag inte påverkade något, utan i lika hög grad som andra människor lyssnade på mig själv när jag pratade - jag kände inget agentskap alls utan var bara ett bihang till det som jag tidigare trodde var något jag kontrollerade. Jag har också blivit så rädd för en gammal alkis som pratade med aggressiv röst att jag till slut inte kunde höra något annat än min egen puls som dundrade - och detta menar jag inte bildligt utan bokstavligt. Under denna period såg jag min vän få en pistol upptryckt i ansiktet och var instängd i en lägenhet medan två beväpnade gangstrar gick runt och skar av alla telefonsladdar. Jag serverade en gång marijuana som frukost på en bricka till en kompis. Jag fick många gånger en så stark social fobi att jag smet från mina egna vänner för att få vara ensam, utan att ens våga säga till någon att jag behövde gå.

Men samtidigt var det under dessa år som mitt medvetande öppnade upp sig på ett helt nytt sätt. Haschets naiva inställning till livet har jag kvar - den starka känslan att det är sjukt när människor låter sig styras till dumheter av sociala normer, tron på att det alltid är bäst att vara snäll och omtänksam mot andra, kärleken till naturen.

Intellektuellt fick jag uppleva inifrån att världen är konstruerad av hjärnan och att den förändras när hjärnan förändras, och då har jag ändå bara ätit psykedeliska svampar tre-fyra gånger, aldrig droppat syra. Svampupplevelserna har jag fortfarande inombords, och de frön de sått gör att jag har mycket närmare till psykedeliska upplevelser nu. Jag fick under den här tiden insikter om medvetandet och vad det är att vara människa, som jag fortfarande tror mycket på.

Och så är det musiken, alltid kommer man tillbaka till musiken. Jag tillhör den kategori människor vars sinnesintryck blandas, så att jag kan se (och ibland smaka) musik. Men hur mycket jag än älskar musik så går det inte att komma i närheten av den upplevelse man får när man rökt hasch och lyssnar på musik. Alla detaljer framträder, slingorna och melodierna griper tag i en och man åker fram på den genom den musikaliska rymden. Stråkar exploderar i ljuskaskader, rytmen rör sig som en jätte genom ett mörkt landskap, man väntar hela tiden på nästa ton och blir lycklig när det är den tonen man tror ska komma men ännu lyckligare när musiken överraskar. Det går inte att återuppleva eller ens komma i närheten av utan att röka. Länge tyckte jag det var sorgligt, och ångrade bittert att jag rökt sönder min hjärna så mycket att jag aldrig mer skulle kunna unna mig att lyssna på musik på det här sättet.

Men nu, som mogen man med familj och en stabil tillvaro, har jag insett att jag kan unna mig det här igen. Som förankring har jag familjen och den trygghet jag känner nu när jag lever ett liv som är mer anpassat till samhällets krav (arbete, bostad, bekanta). Jag har rökt några gånger de senaste åren, kanske en gång om året, och har varje gång blivit förbluffad över allt som vällt fram. Jag har klottrat många sidor i anteckningsböcker fulla med analyser över medvetandets uppbyggnad, förlorat mig helt i musik som jag tidigare lyssnat på och gillat men inte tänkt så mycket på. Jag har blivit mer kärleksfull i mitt förhållande eftersom de gånger jag rökt ofta sammanfallit med att livet blivit lite tråkigt och enahanda, och detta brukar oftast märkas tydligt i samspelet mellan mig och min kvinna. Men eftersom vi spenderar så mycket tid med varandra brukar man inte märka när tristessen smyger sig på, för det går så långsamt att det är svårt att kämpa mot; det är som om kärleken eroderar och om man försöker stoppa sönderfallet på ett ställe så gräver sig tråkighetens vatten in någon annan stans. Det krävs ett fullt frontangrepp som försvar. Och under röksessionerna brukar jag slås av hur absurda många saker är, saker man gör till vardags utan att tänka på det. Och då står jag redo att göra något åt det nästa dag.

Jag skulle vilja skriva en ny historia om hasch och annan psykedelia. De historier jag har med mig är dels den om den nedgångna missbrukaren som offrat sin hjärna på stoner-altaret, dels den om den psykedeliska upplevelsens religiösa aspekter, kontakt med andevarelser och energier och all things new age. Jag vill istället börja se de psykedeliska preparaten som något som kan samexistera med en sansad tillvaro, men som behövs för att berika livet och för att inte tappa bort sig själv i samhällets alla sanslöst tråkiga fällor. En annan väldigt levande historia om psykedeliska droger är att de är en "genväg" till något man kan nå på andra sätt (insikt, Gud, osv) och att man alltså är lat och kanske feg när man tar till dem. Men jag vet att det inte är så. Drogerna öppnar världar som man inte kan komma till utan dem.

Haschet är på ett sätt farligt för att man så tydligt hamnar utanför - man går förbi alla hus och ser det blå TV-ljuset flimra ur varenda fönster och känner att man inte är en av dessa hamstrar, dessa naturens fabriksvaror, utan att man vill något mer med sig själv och med sitt liv. Och detta är ju också en bra upplevelse, det är något eftersträvansvärt, något jag inte vill glömma bort bland alla arbetsplatsmöten, dagishämtningar och storhandlingar. Jag ser så många som lever hela sina liv på och genom sitt arbete, men ändå ser detta arbete som något de måste göra, något de egentligen inte vill. Jag förstår inte hur man står ut med livet: och det gör man ju inte heller. Det sups och tittas på dåliga TV-program, allt för att glömma hur meningslöst det är att bara jobba för att kunna leva som en kung två veckor om året på några snedögons bekostnad.

Det känns på sin plats att avsluta med ett citat av Ken Kesey:
Why is it that people think it's so evil? What is it about it that scares people so deeply, even the guy that invented it, what is it? Because they're afraid that there's more to reality than they have ever confronted. That there are doors that they're afraid to go in, and they don't want us to go in there either, because if we go in we might learn something that they don't know. And that makes us a little out of their control.