Som beroendepersonlighet som har blivit uppäten av det mesta man kan tänka sig är jag van att hamna en verklighet som dikteras av något som står utanför mig, något jag måste ha och som går före relationer, plikter och långsiktiga mål. Eftersom jag lever som en del av en bortskämd adel i ett samhälle uppbyggt att dalta, både det officiella samhället och det sociala samhället, har jag kunnat klara mig bra ändå.
På samma sätt som beroenden egentligen inte handlar om det man är beroende av, det vill säga substansen, handlingen, beteenden, situationen och de psykofysiska effekter de ger, så kan jag inte säga att någon av mina relationer blivit skadade av mina beroenden och mitt hopplösa sökande. Det är min personlighet som de inte har orkat med, i så fall.
Som tur är kan jag för tillfället glida genom samhället smidigt som ett vaselindränkt doktors-plasthandskfinger förbi en ringmuskel, eftersom jag hamnat i ett beroende som är social accepterat och till och med ansett nyttigt. För självklart får samhället panik och vill stänga ute mig, tvångsvårda mig och fängsla mig för barnens bästa om jag skulle ägna mig åt att försöka utvidga mitt medvetande genom att kasta ett kalejdoskopiskt ljus över musik och öppna dörrar i mitt medvetande och min kognition som de flesta aldrig ens kan ana finns där, men om jag köper dyr utrustning och kutar runt kring mitt bostadsområde är det helt okej, ja det anordnas till och med stora evenemang där människor springer tillsammans.
Att springa är definitivt en tripp, åtminstone om man som jag utmanar sig själv varje löptur och driver sig själv förbi det bekvämas gräns. Tiden tänjs ut och minuterna blir oändligt långa och plågsamma, samtidigt som en euforisk känsla sprider sig mer och mer genom kroppen när hormonsystemet inser att man inte tänker sakta in, och desperat försöker ge smärtlindring. Trots att tiden nästan stannar, är det en chock när man kommer tillbaka och inser att det har gått en timme, och att andra har kunnat göra en massa riktiga sysslor under tiden man bara sprang och sprang i ett rus av svett, musik och brist på tankar. För tänka, det kan man inte. Tankarna står till, så länge det inte är tankar om hur man ska klara nästa minut, hur långt man sprungit, om man måste öka eller spara på krafterna eller något annat simpelt. Större tankar kan aldrig få fäste, eftersom man är fullt upptagen med att andas, välja väg och hålla hastigheten. Löhpningen är meditativ, men på ett lite hurtigt sätt. Du kommer inte komma med andra insikter än att du klarar att pressa din kropp mer än du trodde, Världen är sig lik. Kanske förändras din attityd till andra människor, men inte så mycket mer än att du tycker att de är korkade som inte ger sig ut och springer, eftersom man mår så mycket bättre i tillvaron då. Den inställningen brukar inte vara uppskattad bland icke-springare.
Historiens slut
Vi har kommit dit nu, till kapitalismens seger. Jag är känslig för vad som strömmar genom världssjälen runt mig, och man talar inte om kapitalismen längre, den bara är. Kritik av kapitalismen, kristeori och what have you, är bara loja naglar som drar längs den hårdlackade ytan. De ton och ton och ton av järn som dväljs därunder är det ingen som ens kan tänka på att angripa, för järnet är vi.
Det absurda är att allt är framlagt i förväg av den marxistiska teorin: varufieringen, alienationen, kapitalets ökade makt. Men vi har inte kunnat motverka det ändå. Jag tillhör en generation som alltid frågar "vad kostade det?" Allt kretsar kring pengar, vilket hade varit förståeligt om vi var fattiga, men vi lever i den allra överdådigaste lyx utan att inse det. Att vara fattig är att inte ha råd med den senaste datormobiltelefonen. Att vara utfattig är att vara tvungen att köpa Euroshopper-pasta. De som är fullkomligt utslagna i min ålder har så nogsamt grävt sin egna grav att inget samhälle kan stoppa dem. Naturligtvis vill kapitalets tjänare ändra på detta - inkomstskillnaderna måste öka och rädslan för att falla nedåt i samhället måste öka. Skyddsnätet ska klippas upp och propaganda-apparaten ska visa vilka idioter det är som hamnar i lyxfällan.
Jag träffar människor i min egen ålder som säger sig inte ha råd med olika saker, fast de lever i par och båda arbetar heltid. Jag har inte upplevt det i första hand, men det verkar inte vara så vansinnigt dyrt att ha ett hus jämfört med att hyra en lägenhet, men ändå är det något hos dem som gör att de inte har några pengar. Och när jag säger att jag vill arbeta maximalt tre dagar i veckan, för att ha tid med livet, så får de något drömskt och sorgset i blicken och mumlar att "om man ändå kunde göra det", som om det vore en dröm förunnad ett fåtal i eliten.
Jag har smakat kapitalismens tentakler i de nya drogerna, som massproduceras i kinesiska fabriker för att ge den rika världen kickar som liknar den förlorade guldålderns äkta droger, som hade en gemenskap, en mystik och en religiös sida. Ingen kommer skriva hyllmeter om nBome eller de dissociativa siffer-och-bokstavs-kombinationer som flyter runt och muteras i takt med lagstiftningen.
Kapitalismens droger gör försökshamstrar av ensamma själar som söker lindring i den kalla världen. Doktorerna skriver ut de lagliga varianterna, osynliga langare bakom elektroniska murar säljer de halvlagliga. De speedade psykedelierna känns som den nya musiken låter, syntetiskt, färgglatt, pulserande, svettigt, ihåligt, tomt och meningslöst. Den tunga psykedelian lånar de psykedeliska svamparnas mögliga mystik, men blandar upp dem med känslan av att vara en av människorna som ligger förpuppade som levande batterier i filmen The Matrix. Det finns en varelse där, en gudom, men den är avlägsen och den bryr sig inte om dig. Du känner den men får ingen kontakt. Du är i dess sfär, men du är avgränsad av att substansen du tagit inte är cubensis eller mjöldryga utan något som sprungit ur det rena vinstintresset.
Det finns inget kvar. Ingen kyrka, ingen gud, ingen socialism eller solidaritet, ingen kamp, ingen gemenskap. Det finns inga människor, bara vackra eller fula kroppar, bekantskaper, kontakter och arbetsgivare. Det finns ingen konst, bara konstföremål som säljs för så och så mycket. Det finns inga hem, bara mäklarobjekt och utställningslokaler som städas av en skattefinansierad piga. Det finns ingen sjukvård, socialvård, utbildning eller barnavård, utan bara verksamheter du som kund kan välja bland för att fylla dina behov och maximera din arbetsförmåga.
Man tar ett kort med sin telefon på den vackra solnedgången och lägger upp det på den senaste foto-delar-tjänsten. Sedan skyndar man vidare. Man sitter vid datorn och hummar åt sina barn. Barnen går bredvid varandra med varsin telefon.
Jag ser ett stort monster, som sträcker ner sina elektriska tentakler och stryper oss alla.
Tentaklerna kopplar in sig via telefonerna och masserar våra hjärnor tills de är omogna spädbarns hjärnor, som behöver omedelbar bekräftelse och tillfredsställelse. Alla tjänster är gjorda för att fylla våra behov, och fyller de inte våra behov så selekteras de bort. Nätet följer den kapitalistiska evolutionen, och ingen kontrollerar vad som händer eftersom nationalstaterna, som brukade bestämma, saknar makt.
Tentaklerna slingrar sig in i våra hjärtan och sprutar oss fulla med motstridiga impulser och tvåtusen års babbel om hur kvinnor och män ska vara, hur människor ska vara, vad som är gott, vad som är rätt, vad som ska hämnas, vad som är roligt, vem som bestämmer, vem man ska lyssna på.
Tentaklerna smeker våra kön och understödjer reptilhjärnans vilja att knulla runt genom att ge oss oändligt med nakna främmande kroppar att betrakta. Aldrig har jag förstått kapitalismen bättre än när jag klockan fyra på morgonen använde en surfplatta för att komma in på en porrsida. Ensam, med hjärnan fullproppad med designade droger som skapade en feber i mig och fick världen omkring mig att darra som en vattenyta som utsätts för vibrationer, såg jag en värld av utnyttjande och själlöst knullande, bakom en dallrande skärm vars pixlar flöt in i mina fingrar i oljiga strängar. Pornografin är kapitalismen. Pornografin är vår djupast liggande drift, förråad och varufierad bortom förståelse. Det är som att pissa på ett altare, som att knivskära små barn, som att skjuta paintball på sixtinska kapellet. Närhet, ömhet, värme, kärlek - att omsluta varandra och förenas - förvandlat till ett själlöst, regisserat monster som tuggar i sig människor, både de deltagande och de betraktande.
Det absurda är att allt är framlagt i förväg av den marxistiska teorin: varufieringen, alienationen, kapitalets ökade makt. Men vi har inte kunnat motverka det ändå. Jag tillhör en generation som alltid frågar "vad kostade det?" Allt kretsar kring pengar, vilket hade varit förståeligt om vi var fattiga, men vi lever i den allra överdådigaste lyx utan att inse det. Att vara fattig är att inte ha råd med den senaste datormobiltelefonen. Att vara utfattig är att vara tvungen att köpa Euroshopper-pasta. De som är fullkomligt utslagna i min ålder har så nogsamt grävt sin egna grav att inget samhälle kan stoppa dem. Naturligtvis vill kapitalets tjänare ändra på detta - inkomstskillnaderna måste öka och rädslan för att falla nedåt i samhället måste öka. Skyddsnätet ska klippas upp och propaganda-apparaten ska visa vilka idioter det är som hamnar i lyxfällan.
Jag träffar människor i min egen ålder som säger sig inte ha råd med olika saker, fast de lever i par och båda arbetar heltid. Jag har inte upplevt det i första hand, men det verkar inte vara så vansinnigt dyrt att ha ett hus jämfört med att hyra en lägenhet, men ändå är det något hos dem som gör att de inte har några pengar. Och när jag säger att jag vill arbeta maximalt tre dagar i veckan, för att ha tid med livet, så får de något drömskt och sorgset i blicken och mumlar att "om man ändå kunde göra det", som om det vore en dröm förunnad ett fåtal i eliten.
Jag har smakat kapitalismens tentakler i de nya drogerna, som massproduceras i kinesiska fabriker för att ge den rika världen kickar som liknar den förlorade guldålderns äkta droger, som hade en gemenskap, en mystik och en religiös sida. Ingen kommer skriva hyllmeter om nBome eller de dissociativa siffer-och-bokstavs-kombinationer som flyter runt och muteras i takt med lagstiftningen.
Kapitalismens droger gör försökshamstrar av ensamma själar som söker lindring i den kalla världen. Doktorerna skriver ut de lagliga varianterna, osynliga langare bakom elektroniska murar säljer de halvlagliga. De speedade psykedelierna känns som den nya musiken låter, syntetiskt, färgglatt, pulserande, svettigt, ihåligt, tomt och meningslöst. Den tunga psykedelian lånar de psykedeliska svamparnas mögliga mystik, men blandar upp dem med känslan av att vara en av människorna som ligger förpuppade som levande batterier i filmen The Matrix. Det finns en varelse där, en gudom, men den är avlägsen och den bryr sig inte om dig. Du känner den men får ingen kontakt. Du är i dess sfär, men du är avgränsad av att substansen du tagit inte är cubensis eller mjöldryga utan något som sprungit ur det rena vinstintresset.
Det finns inget kvar. Ingen kyrka, ingen gud, ingen socialism eller solidaritet, ingen kamp, ingen gemenskap. Det finns inga människor, bara vackra eller fula kroppar, bekantskaper, kontakter och arbetsgivare. Det finns ingen konst, bara konstföremål som säljs för så och så mycket. Det finns inga hem, bara mäklarobjekt och utställningslokaler som städas av en skattefinansierad piga. Det finns ingen sjukvård, socialvård, utbildning eller barnavård, utan bara verksamheter du som kund kan välja bland för att fylla dina behov och maximera din arbetsförmåga.
Man tar ett kort med sin telefon på den vackra solnedgången och lägger upp det på den senaste foto-delar-tjänsten. Sedan skyndar man vidare. Man sitter vid datorn och hummar åt sina barn. Barnen går bredvid varandra med varsin telefon.
Jag ser ett stort monster, som sträcker ner sina elektriska tentakler och stryper oss alla.
Tentaklerna kopplar in sig via telefonerna och masserar våra hjärnor tills de är omogna spädbarns hjärnor, som behöver omedelbar bekräftelse och tillfredsställelse. Alla tjänster är gjorda för att fylla våra behov, och fyller de inte våra behov så selekteras de bort. Nätet följer den kapitalistiska evolutionen, och ingen kontrollerar vad som händer eftersom nationalstaterna, som brukade bestämma, saknar makt.
Tentaklerna slingrar sig in i våra hjärtan och sprutar oss fulla med motstridiga impulser och tvåtusen års babbel om hur kvinnor och män ska vara, hur människor ska vara, vad som är gott, vad som är rätt, vad som ska hämnas, vad som är roligt, vem som bestämmer, vem man ska lyssna på.
Tentaklerna smeker våra kön och understödjer reptilhjärnans vilja att knulla runt genom att ge oss oändligt med nakna främmande kroppar att betrakta. Aldrig har jag förstått kapitalismen bättre än när jag klockan fyra på morgonen använde en surfplatta för att komma in på en porrsida. Ensam, med hjärnan fullproppad med designade droger som skapade en feber i mig och fick världen omkring mig att darra som en vattenyta som utsätts för vibrationer, såg jag en värld av utnyttjande och själlöst knullande, bakom en dallrande skärm vars pixlar flöt in i mina fingrar i oljiga strängar. Pornografin är kapitalismen. Pornografin är vår djupast liggande drift, förråad och varufierad bortom förståelse. Det är som att pissa på ett altare, som att knivskära små barn, som att skjuta paintball på sixtinska kapellet. Närhet, ömhet, värme, kärlek - att omsluta varandra och förenas - förvandlat till ett själlöst, regisserat monster som tuggar i sig människor, både de deltagande och de betraktande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)