Att bli vuxen

Att bli vuxen är att bli tråkig, avslutade jag mitt förra inlägg med. Om man inte blir tråkig och grå när man blir vuxen, så måste man hantera det som ett handikapp och vara beredd på konsekvenser av det. Så är det. För alla dessa själlösa små gubbar och tanter som omger mig, måste ju en gång ha varit förundrade barn och förälskade tonåringar, men metodiskt slipat bort allt det som gör livet värt att leva.

Jag menar inte att man ska leva som ett barn eller en tonåring, och de som gör de eftersom de av en eller annan anledning fastnat i sin utveckling utstrålar något osunt, som om deras brist ångar ut ur porerna, och är outhärdliga. Men att bli vuxen är inte nödvändigtvis att sluta tänka, känna och vara nyfiken, utan att lyckas med att bli vuxen är att lyckas behålla allt det som gör livet till något annat än ett arbete, samtidigt som man axlar sina nya ansvar och inser att man själv sitter i förarsätet och kan påverka sitt liv. Att betala för sina föräldrar när man äter ute är stort av en anledning, eftersom det är en manifestation av att man nu är en egen människa som inte behöver vänta på order från någon annan för att göra något (och detta är naturligtvis anledningen till att mina egna föräldrar nästan använt fysiskt våld för att hindra mig från att betala maten när jag besökt dem. Det är inte bara barn som kan fastna i utvecklingen gentemot sina föräldrar, föräldrar kan även göra det gentemot sina barn, och i det limbo som uppstår kommer de göra allt för att kunna fortsätta låtsas att allt står still och inget utvecklas).

Precis just nu befinner vi oss i den sämsta av två världar. Vi har tagit bort möjligheten till ett utbyte mellan generationerna: antikens Grekland hade institutionaliserat relationen mellan äldre och yngre män - den enas erfarenhet och den andras ungdom bjöd upp till dans - och fram till nyligen fyllde normen att mannen i ett förhållande gärna fick vara äldre och kvinnan yngre en liknande funktion, även om den naturligtvis byggde på ett djupt orättvist förhållande mellan könen. Samtidigt har vi idag skapat en uttalad ideologi som bygger på att alla ska vara sig själv nog och bygga relationer (eller nätverk, med tanke på hur kapitalismens tankesätt genomsyrar allt), medan människorna aldrig tillåts växa upp utan lever hela livet som förvuxna barn som spelar vuxna.

För det är det jag tror den grå och tråkiga vuxenheten är: man vet inte vad det är att vara vuxen, så därför försöker man imitera en bild man har, som bygger på att negera allt man förknippar med barnslighet och ungdom. Klädstilen exemplifierar alla aspekter av detta.

I ett samhälle som vårt hamnar en människa som jag i kläm. Jag är vuxen, jag tar ansvar för mina handlingar, för min ekonomi, för dem som är beroende av mig och för mitt arbete. Jag förvånas över att de flesta människor lever ut de sämsta av två världar: de lever sina liv tråkigt och grått, pratar om renovering, lån och vädret, men agerar som barn när de borde vara professionella: hamnar i konflikter på jobbet, får utbrott på kollegor, reflekterar inte över hur de bemöter kunder/elever/klienter, använder härskartekniker på möten, tror att fackligt arbete handlar enbart om deras personliga situation. Så vem ska jag kunna ha ett genuint mänskligt möte med?

Det jag landar i som ända utväg, men den fungerar inte helt, är kvinnor som är tio år yngre än mig, det vill säga den åldern där man utbildar sig på universitetet. I den gruppen är sannolikheten störst att träffa någon som mognat tillräckligt för att kunna ha en bildad konversation, men samtidigt inte är så instängd i sina egna föreställningar att ett samtal bara handlar om att två personer mekaniskt och rituellt rapar upp sina egna åsikter, spelar upp sin personlighet som en oföränderlig magnetbandsinspelning. Självklart finns det människor som detta i alla åldrar, jag är inget totalt unikum, men de är så ovanliga att sannolikheten att man ska hamna i en situation där man kan lära känna dem är försvinnande liten. Men de som är yngre är också svåra att bygga en långvarig relation med, eftersom man träffar dem i en lucka i deras liv, en lucka som på ett samhälleligt plan ligger just där, mellan ungdomen och vuxenlivet, mellan barndom och att skapa kärnfamilj och renovera huset; en tid att prova saker, vara radikal, tänka fritt, tro på sig själv, innan man "lugnar ner sig" och blir revisionist, realist, tråkig och död inombords.

Tilliten dör aldrig

Tilliten dör aldrig, kärleken dör aldrig. Den bara äter sig själv och andra, om och om igen, och växer sig större.

Jag slutar aldrig lita på andra. Jag har känt en nafsande föraning av hur det skulle kännas att ge upp det, när någon som lovat att hon alltid skulle finnas kvar försvann, och försvann med en självklarhet som sade att jag borde ha insett att det där bara var lögn, sådant man säger. Efter det fanns det något nytt i mig, en mörkt runt moln med lysande små stjärnögon som låg och mumlade i mitt inre men vildsint vaknade till om jag började intressera mig för någon, och började skrika om att du vet ju hur det blir, du vet ju att slutet finns inetsat redan från början och att hur underbar en ny människa än verkar så fungerar de inte som du!

Jag bygger ett palats i mitt inre åt andra, och inte den sortens papperspalats ni andra verkar roa er med, som lättvindigt blåser bort vid minsta vindpust och inte lämnar några mer spår efter sig än någon liten remsa som sitter och irriterar i en ventilationstrumma någonstans. Jag bygger en rejäl grund av sten, och djupa pålar in i själva min kärna, och på detta bastanta fundament uppför jag sedan ett överdådigt palats, där allt är beständigt. Mina minnen falnar inte, mina känslor försvinner inte, "I've never fallen out of love, I still love every woman I ever loved" som en man sa i någon dokumentärtrailer som flöt förbi mig nyligen. Det stämmer inte riktigt, för en kvinna har jag slutat älska, men hon var mitt första misstag, den som man lärde sig av, den man fick den negativa delen av sin människokännedom av, den magkänsla som varnar en för andra som är som henne. Alla de andra finns kvar i mig, och att tänka på att de gått vidare är sårande. Varför vill människor gå vidare? Hur kan man byta ut sina känslor för någon som man bestämt att man vill dela dem med, som man varit nära och berättat om sitt innersta för, öppnat sig för? Dessa saker är för mig obegripliga. Det kan vara ett misstag att bli ihop, men hur kan man leva med sig själv när man tänker att kärlek är att hitta någon, dela allt med den, och sedan när man inte känner romantisk kärlek längre bryta alla band istället för att låta den romantiska kärleken få en fortsättning i en vänskaplig kärlek? Blir inte hela ens liv ett misstag då, ett ständigt upprepat misstag, att inte bara sitta fast i det ändlösa hjulet av begär och besvikelse utan faktiskt förvränga det till något ännu värre och tristare? Är det inte en förolämpning att bli älskad av en sådan människa, eftersom det betyder att man inte duger till att vara en som finns i hennes liv resten av hennes liv?

Mina palats står kvar där. Fem stycken är de än så länge, eller sex om man räknar min ungdomskärlek, men det byggetär inte resultatet av ett förhållande utan av några års trånande, så det är mer ett glasslott byggt av mina projektioner.

Och tre av dessa människor har definitivt lämnat mig och försvunnit. Två har glidit bort långsamt, inte varit så intresserade när det inte handlade om en parrelation, en har brutit alla band. Ett av slotten står prunkande och strålar, men jag har ingen aning om det liksom de andra kommer bli tomt, lika lysande men utan möjlighet att fyllas med liv och rörelse. Det femte är ofantligt, uppbyggt under många år, är fullt av liv, ett labyrintiskt kaos som ständigt byggs på, allt från barockt utsmyckade elfenbenstorn till gråa och trista tjänstebostäder och kontor. Palatsets pålar har skjutit ut sina rötter och växer ständigt djupare in i mig, ger och tar näring från resten av mig.

Jag vet inte om det fungerar att leva såhär. Att ständigt hitta nya människor som jag direkt bestämmer mig för att lita helt och hållet på, berätta allt för, ge allt, och inte knäckas när de efter ett tag försvinner för alltid. Kanske borde jag knäckas; ge efter för det lilla svarta molnet som är realistiskt och utgår från hur världen ser ut. Jag kan nog vara nöjd ändå, utan sprakande fyrverkerier. Jag är ju inget barn. Och att bli vuxen är enligt alla mina observationer av andra synonymt med att bli oändligt tråkig. Prata hus. Knega på. Passa in.

Vad jag knarkar när jag knarkar löpning

Som beroendepersonlighet som har blivit uppäten av det mesta man kan tänka sig är jag van att hamna en verklighet som dikteras av något som står utanför mig, något jag måste ha och som går före relationer, plikter och långsiktiga mål. Eftersom jag lever som en del av en bortskämd adel i ett samhälle uppbyggt att dalta, både det officiella samhället och det sociala samhället, har jag kunnat klara mig bra ändå.

På samma sätt som beroenden egentligen inte handlar om det man är beroende av, det vill säga substansen, handlingen, beteenden, situationen och de psykofysiska effekter de ger, så kan jag inte säga att någon av mina relationer blivit skadade av mina beroenden och mitt hopplösa sökande. Det är min personlighet som de inte har orkat med, i så fall.

Som tur är kan jag för tillfället glida genom samhället smidigt som ett vaselindränkt doktors-plasthandskfinger förbi en ringmuskel, eftersom jag hamnat i ett beroende som är social accepterat och till och med ansett nyttigt. För självklart får samhället panik och vill stänga ute mig, tvångsvårda mig och fängsla mig för barnens bästa om jag skulle ägna mig åt att försöka utvidga mitt medvetande genom att kasta ett kalejdoskopiskt ljus över musik och öppna dörrar i mitt medvetande och min kognition som de flesta aldrig ens kan ana finns där, men om jag köper dyr utrustning och kutar runt kring mitt bostadsområde är det helt okej, ja det anordnas till och med stora evenemang där människor springer tillsammans.

Att springa är definitivt en tripp, åtminstone om man som jag utmanar sig själv varje löptur och driver sig själv förbi det bekvämas gräns. Tiden tänjs ut och minuterna blir oändligt långa och plågsamma, samtidigt som en euforisk känsla sprider sig mer och mer genom kroppen när hormonsystemet inser att man inte tänker sakta in, och desperat försöker ge smärtlindring. Trots att tiden nästan stannar, är det en chock när man kommer tillbaka och inser att det har gått en timme, och att andra har kunnat göra en massa riktiga sysslor under tiden man bara sprang och sprang i ett rus av svett, musik och brist på tankar. För tänka, det kan man inte. Tankarna står till, så länge det inte är tankar om hur man ska klara nästa minut, hur långt man sprungit, om man måste öka eller spara på krafterna eller något annat simpelt. Större tankar kan aldrig få fäste, eftersom man är fullt upptagen med att andas, välja väg och hålla hastigheten. Löhpningen är meditativ, men på ett lite hurtigt sätt. Du kommer inte komma med andra insikter än att du klarar att pressa din kropp mer än du trodde, Världen är sig lik. Kanske förändras din attityd till andra människor, men inte så mycket mer än att du tycker att de är korkade som inte ger sig ut och springer, eftersom man mår så mycket bättre i tillvaron då. Den inställningen brukar inte vara uppskattad bland icke-springare.

Historiens slut

Vi har kommit dit nu, till kapitalismens seger. Jag är känslig för vad som strömmar genom världssjälen runt mig, och man talar inte om kapitalismen längre, den bara är. Kritik av kapitalismen, kristeori och what have you, är bara loja naglar som drar längs den hårdlackade ytan. De ton och ton och ton av järn som dväljs därunder är det ingen som ens kan tänka på att angripa, för järnet är vi.

Det absurda är att allt är framlagt i förväg av den marxistiska teorin: varufieringen, alienationen, kapitalets ökade makt. Men vi har inte kunnat motverka det ändå. Jag tillhör en generation som alltid frågar "vad kostade det?" Allt kretsar kring pengar, vilket hade varit förståeligt om vi var fattiga, men vi lever i den allra överdådigaste lyx utan att inse det. Att vara fattig är att inte ha råd med den senaste datormobiltelefonen. Att vara utfattig är att vara tvungen att köpa Euroshopper-pasta. De som är fullkomligt utslagna i min ålder har så nogsamt grävt sin egna grav att inget samhälle kan stoppa dem. Naturligtvis vill kapitalets tjänare ändra på detta - inkomstskillnaderna måste öka och rädslan för att falla nedåt i samhället måste öka. Skyddsnätet ska klippas upp och propaganda-apparaten ska visa vilka idioter det är som hamnar i lyxfällan.

Jag träffar människor i min egen ålder som säger sig inte ha råd med olika saker, fast de lever i par och båda arbetar heltid. Jag har inte upplevt det i första hand, men det verkar inte vara så vansinnigt dyrt att ha ett hus jämfört med att hyra en lägenhet, men ändå är det något hos dem som gör att de inte har några pengar. Och när jag säger att jag vill arbeta maximalt tre dagar i veckan, för att ha tid med livet, så får de något drömskt och sorgset i blicken och mumlar att "om man ändå kunde göra det", som om det vore en dröm förunnad ett fåtal i eliten.

Jag har smakat kapitalismens tentakler i de nya drogerna, som massproduceras i kinesiska fabriker för att ge den rika världen kickar som liknar den förlorade guldålderns äkta droger, som hade en gemenskap, en mystik och en religiös sida. Ingen kommer skriva hyllmeter om nBome eller de dissociativa siffer-och-bokstavs-kombinationer som flyter runt och muteras i takt med lagstiftningen.

Kapitalismens droger gör försökshamstrar av ensamma själar som söker lindring i den kalla världen. Doktorerna skriver ut de lagliga varianterna, osynliga langare bakom elektroniska murar säljer de halvlagliga. De speedade psykedelierna känns som den nya musiken låter, syntetiskt, färgglatt, pulserande, svettigt, ihåligt, tomt och meningslöst. Den tunga psykedelian lånar de psykedeliska svamparnas mögliga mystik, men blandar upp dem med känslan av att vara en av människorna som ligger förpuppade som levande batterier i filmen The Matrix. Det finns en varelse där, en gudom, men den är avlägsen och den bryr sig inte om dig. Du känner den men får ingen kontakt. Du är i dess sfär, men du är avgränsad av att substansen du tagit inte är cubensis eller mjöldryga utan något som sprungit ur det rena vinstintresset.

Det finns inget kvar. Ingen kyrka, ingen gud, ingen socialism eller solidaritet, ingen kamp, ingen gemenskap. Det finns inga människor, bara vackra eller fula kroppar, bekantskaper, kontakter och arbetsgivare. Det finns ingen konst, bara konstföremål som säljs för så och så mycket. Det finns inga hem, bara mäklarobjekt och utställningslokaler som städas av en skattefinansierad piga. Det finns ingen sjukvård, socialvård, utbildning eller barnavård, utan bara verksamheter du som kund kan välja bland för att fylla dina behov och maximera din arbetsförmåga.

Man tar ett kort med sin telefon på den vackra solnedgången och lägger upp det på den senaste foto-delar-tjänsten. Sedan skyndar man vidare. Man sitter vid datorn och hummar åt sina barn. Barnen går bredvid varandra med varsin telefon.

Jag ser ett stort monster, som sträcker ner sina elektriska tentakler och stryper oss alla.

Tentaklerna kopplar in sig via telefonerna och masserar våra hjärnor tills de är omogna spädbarns hjärnor, som behöver omedelbar bekräftelse och tillfredsställelse. Alla tjänster är gjorda för att fylla våra behov, och fyller de inte våra behov så selekteras de bort. Nätet följer den kapitalistiska evolutionen, och ingen kontrollerar vad som händer eftersom nationalstaterna, som brukade bestämma, saknar makt.

Tentaklerna slingrar sig in i våra hjärtan och sprutar oss fulla med motstridiga impulser och tvåtusen års babbel om hur kvinnor och män ska vara, hur människor ska vara, vad som är gott, vad som är rätt, vad som ska hämnas, vad som är roligt, vem som bestämmer, vem man ska lyssna på.

Tentaklerna smeker våra kön och understödjer reptilhjärnans vilja att knulla runt genom att ge oss oändligt med nakna främmande kroppar att betrakta. Aldrig har jag förstått kapitalismen bättre än när jag klockan fyra på morgonen använde en surfplatta för att komma in på en porrsida. Ensam, med hjärnan fullproppad med designade droger som skapade en feber i mig och fick världen omkring mig att darra som en vattenyta som utsätts för vibrationer, såg jag en värld av utnyttjande och själlöst knullande, bakom en dallrande skärm vars pixlar flöt in i mina fingrar i oljiga strängar. Pornografin är kapitalismen. Pornografin är vår djupast liggande drift, förråad och varufierad bortom förståelse. Det är som att pissa på ett altare, som att knivskära små barn, som att skjuta paintball på sixtinska kapellet. Närhet, ömhet, värme, kärlek - att omsluta varandra och förenas - förvandlat till ett själlöst, regisserat monster som tuggar i sig människor, både de deltagande och de betraktande.

Sommarlovsprat

En sanslös seghet och trötthet i dessa tider av sommarlov, att inte ha någon fast inkomst och två barn som ständigt babblar på. Jag har märkt att det har sina fördelar att vara gift: frugan hämtar av någon anledning gärna öl och chips till mig nu när hon är just fruga - hon verkar tro att det ingår i jobbet. Dessutom är det kul att få en vit ring på långfingershuden när jag blir solbränd och skönt att veta att en individ jag själv valt och som inte är helt borta av förnekelsepsykos eller antidepressiva mediciner kommer att få ta besluten om jag ramlar i trappan eller överdoserar på dödsknark eller kombinerar de två och ökar min koma med några procent och blir en grönsak. Jag har inte givit henne några instruktioner angående hur hon ska agera i detta läge. Man måste ha lite spänningsmoment i livet, och vad kan slå att ligga där med en orörlig kropp, oförmögen att kommunicera på något sätt med omvärlden, och höra henne resonera med läkare, släktingar och förmodligen min förlamade kropp om vad hon ska göra. "Dra ur proppen kvinna!" eller "Nej, låt mig leva!" - allt beroende på omständigheterna. En fullständig mardröm, men man har inte många andra kickar att hoppas på som blaserad åttiotalist i den tråkigaste av världar. Som tvångsmässig indivualist klarar jag inte att inlemmas i ett kollektiv för att uppfyllas av vad jag förstått ska vara en otrolig rusch av lyckliggörande signalsubstanser och avkopplande upplösande av egot. Fotbollsklackar, olika typer av fangrupper, politisk gruppaktivism och alla typer av rörelser är alltså bara att glömma. Ibland kan jag fångas upp av CrimethINC-anarkisternas romantiska fantasibeskrivningar av den kämpande cellen som finner styrka, tröst och handlingskraft i varandra, men RAF och andra liknande kotterier dyker alltid upp i huvudet och påminner mig om att grupper av människor alltid följer en viss dynamik som jag inte orkar ställa upp på. Visst är det kul att snacka skit om folk, men att ha det som huvudsyssla i livet verkar meningslöst. Den djupt rotade tro på min egen överlägsenhet jag fått med mig från min barndom som överintelligent barn som älskade att tillbringa kvällarna med att läsa uppbygglig litteratur och resonera med mig själv för att ingen i min omgivning förstod vad jag pratade om, gör att jag inte heller klarar att göra saker som får mig att känna på något sätt typisk. Individualism återkommer naturligtvis även här. Jag ser mig själv utifrån när jag är på stranden med barnen, går ut och lyssnar på musik, grillar eller vad fan det är folk gör för att få tiden att gå mellan arbetspassen, kan jag alltid se att jag är en sådan typisk less-pappa-på-stranden, självgod musikkonsument som tror att han vet mer och hör mer än alla andra, grillande Svensson eller vilken annan grupp som helst i världen som jag stör mig på. Jag iakttar folk och ser allt de gör som stör mig och är fel, och tänker att "gör man så är man en sån typisk djävla gubbe på konstutställning" eller vad det nu kan vara. Så jag kan nästan inte göra något mer än att blänga på folk, gå ifrån ställen och resonera med mig själv om filosofiska frågor och de senaste nyheterna. För om jag försöker prata med någon förstår de aldrig.

Tid gjord av honung, långsam och söt

Beroendet. Det finns överallt, och det styr hela min organism. Jag är inget mer än en säck med inälvor, en ryggrad och en avancerad fettklump, omgivna av muskler och hud; ett fordon som för ett genetiskt material genom tiden och genom utvecklingen, ett material som ingen vet var det kommer från eller varför det finns. Det genetiska materialet har helt säkert ett mål, men det blir mer och mer tydligt att djuren som transporterar och utvecklar generna inte har någon som helst betydelse, annat än som myror i en stack. Och min avart av den krälande biomassan är programmerad att vara beroende. Hjärnan flödar över av belönande signalsubstanser när blodet signalerar att magen tagit emot socker och fett, och det trubbiga belöningssystemet lär sig gärna att bli beroende av annat också. Och när belöningssystemet inte får det som det vill ha blir det tjurigt och börjar djävlas med kroppen - huvudvärk, kallsvett, dåligt humör, trötthet, apati, sug efter substitut... en lågintensiv tortyr ämnad att göra livet omöjligt tills behovet blivit tillfredsställt. Därför vaknar jag och känner, direkt efter att jag fått i mig energi och proteiner, ett sug efter något sött i hela kroppen. Huvudet varnar för huvudvärk om jag inte får kaffe. Kroppen vill komma utomhus och ha frisk luft, annars tänker den låta mig genomlida dagen med en däst känsla, grus i ögonen och slem i halsen. Snusen måste in, annars kommer mitt dåliga morgonhumör, som är ett resultat av sockerjunkiens toppar och dalar och förmodligen någon eller några öl på kvällen som stör nattsömnen, förvärras stegvis tills jag exploderar. Så segar man på genom dagen, och det är lätt att anlägga perspektivet att dagen är ett enda behovstillfredställande, med viloperioder då hjärnan är tillfredsställd och timglaset vänts. Det som är så härligt med att vara människa är att man begåvats med ett medvetande och en massa komplexa tankefunktioner, som man inbillar sig har någon slags förnuft men som egentligen bara är djuriska idiotbeteenden dolda bakom en mur av ord. Och belöningssystemet är gärna med här också, och blir beroende av beteenden som skänker tillfredsställelse på något sätt. Dessa beteenden kan vara helt motstridiga - kroppen är som bekant som biologiskt system inte byggd för att skapa någon typ av sammanhängande meningsfullt beteende, utan vill bara tillfredsställa sina behov. Blanda in de instinktiva beteendena, som dessutom interagerar och färgar alla beteenden, i det hela så har man en kaotisk röra av behov som ska tillfredsställas. Intellektet kan ha behov av att känna sig jämställt, och av en sant kärleksfull relation som skänker en djup och ojämförlig lycka, medan könshormonerna säger åt kroppen att det viktiga är att ha samlag till varje pris. Olika delar av hjärnan signalerar samtidigt behovet av att röra på sig för att belönas med ansträngnings-serotonin-utsöndring, och att sitta i soffan och svulla i sig den perfekta mixen av fett och socker - ljus choklad. Med lite tur är man en motstridig samling behov och lustar som kämpar mot varandra tills sömnbehovet tar över (om det inte trängts undan av ett dataspels repetitiva belöningar eller någon drogs kemiska inblandning). Med lite otur är man en neurotisk psykopat, som lättar på trycket och belönar sig själv genom tvångsbeteenden, eller pendlar mellan behovstillfredställelse och ångest över att behoven som tillfredsställs inte går att införliva in personligheten och idealen. Och så sitter jaget, detta stackars ök som från en oklar position betraktar allt som händer utan att kunna göra något åt det, och vet vad som är fel utan att kunna göra något åt det. Utspritt över tankefunktionerna står jaget som en Disneyfigur i en läckande båt och försöker sätta in tummar och tår i de alltför många hålen, försöker hålla ihop personligheten och bortförklara alla sjuka tankar och impulser som bubblar som slagg ur det arbete som pågår i djupet med att omtolka händelser utifrån en tolkningsapparat som lappats ihop under resans gång utan någon som helst målinriktning eller styrning. Som människa kan man undertrycka sitt beroende i åratal och tro att man är befriad, men "the junk dependent cells" som William S Burroughs kallade dem väntar alltid tålmodigt på att reaktiveras. Och när de får det de vill ha slår de till med full kraft och börjar bete sig precis som vanligt, som om ingenting har hänt. Jag började nyligen snusa igen, efter att inte ha gjort det på fyra år. Det tog tre dagar, så snusade jag på samma sätt som alltid - maniskt. Jag fick smack för cigarrer och är nu sugen på att röka en varje dag, och har varit och kollat på humidorer på en tobakshandel. Jag har haft en låda med välsmakande öl hemma och har tagit minst en varje kväll - det finns alltid en anledning. Speciellt när man har besök, vilket i sig kan ses som det mest grundlägga beroendet: att vara med andra människor. Inget ger större tillfredsställelse och inget skapar större abstinens än andra människor. Den som har oturen att bli instängd i fängelse med mördare och våldsverkare, föredrar ändå dessa degenererade vildars sällskap framför att bli satt i isolering, med väggar som ända sällskap.

Att handskas med verkligheten

Jag arbetar med barn från samhällets baksida. Barn som skitits ut med lavemangsvattnet och krälar runt i vattenlåsets dynga, intrasslade i avrakat benhår, avborstat huvudhår, nagelbitar, tvålfett och hudflagor samlade till gråa svampiga klumpar. Barn som skadats av sin miljö och sitt genetiska arv. Barn av föräldrar som inte bryr sig utan bara skaffar fler barn och sprider ut dem överallt likt vägglöss. Dessa barn är egentligen ett starkt argument för de som förespråkat en genpoolsrensning genom sterilisering av vissa samhällsgrupper, eftersom de inte klarar sig i samhället, kostar ofantliga summor pengar och energi och inte blir ordentligt omhändertagna av sin släkt. Och man bara vet att de, fångade i det sociala arvet, kommer att upprepa sina föräldrars livsval, skaffa barn överallt och sedan på sitt eget idiotiska sätt lära barnen att misslyckas.

Den psykedeliska upplevelsen karaktäriseras av att man upplever sitt eget medvetande på ett nytt sätt, och ser delar av medvetandet ur perspektiv som tidigare varit fördolda. Tankarna byter banor och väller fram på vägar som känns helt naturliga, men som tidigare varit igentäppta eller helt enkelt legat utanför medvetandets öga.

Som före detta missbrukare aktar jag mig för suget efter att fly från verkligheten och därigenom slå ifrån sig alla problem. Jag har känt den känsla bänkalkisarna känner när de tar dagens första klunk och känner hur både den yttre kylan och den inre frätande ångesten skjuts åt sidan som en dallrande dimbank. Men för att komma ur mitt överdrivna brukande av framförallt haschisen var jag tvungen att helt sluta med det i flera år. Mitt bruk var vid tiden för avslutet inget som vidgade sinnet, utan en grå industrirök som låg fastklibbad kring min hjärna och både fördummade mig och drev mig mot vansinnet. Mitt psykedeliska uppvaknande i de sena tonåren hade ganska snabbt gått över i en flykt och ett vanebruk, som ledde till att jag bland annat under en psykotisk natt var övertygad om att Brune Jenkins, råttan med människoansikte i H.P. Lovecrafts "Drömmarna i häxhuset", stod i ett fönster på andra sidan gatan och lovade att klättra över och mörda mig. Jag har också upplevt hur jag under flera veckors tid blev bortkopplad från mitt eget medvetande, så att jag hela tiden betraktade mig själv utifrån och var plågsamt medveten om att jag inte påverkade något, utan i lika hög grad som andra människor lyssnade på mig själv när jag pratade - jag kände inget agentskap alls utan var bara ett bihang till det som jag tidigare trodde var något jag kontrollerade. Jag har också blivit så rädd för en gammal alkis som pratade med aggressiv röst att jag till slut inte kunde höra något annat än min egen puls som dundrade - och detta menar jag inte bildligt utan bokstavligt. Under denna period såg jag min vän få en pistol upptryckt i ansiktet och var instängd i en lägenhet medan två beväpnade gangstrar gick runt och skar av alla telefonsladdar. Jag serverade en gång marijuana som frukost på en bricka till en kompis. Jag fick många gånger en så stark social fobi att jag smet från mina egna vänner för att få vara ensam, utan att ens våga säga till någon att jag behövde gå.

Men samtidigt var det under dessa år som mitt medvetande öppnade upp sig på ett helt nytt sätt. Haschets naiva inställning till livet har jag kvar - den starka känslan att det är sjukt när människor låter sig styras till dumheter av sociala normer, tron på att det alltid är bäst att vara snäll och omtänksam mot andra, kärleken till naturen.

Intellektuellt fick jag uppleva inifrån att världen är konstruerad av hjärnan och att den förändras när hjärnan förändras, och då har jag ändå bara ätit psykedeliska svampar tre-fyra gånger, aldrig droppat syra. Svampupplevelserna har jag fortfarande inombords, och de frön de sått gör att jag har mycket närmare till psykedeliska upplevelser nu. Jag fick under den här tiden insikter om medvetandet och vad det är att vara människa, som jag fortfarande tror mycket på.

Och så är det musiken, alltid kommer man tillbaka till musiken. Jag tillhör den kategori människor vars sinnesintryck blandas, så att jag kan se (och ibland smaka) musik. Men hur mycket jag än älskar musik så går det inte att komma i närheten av den upplevelse man får när man rökt hasch och lyssnar på musik. Alla detaljer framträder, slingorna och melodierna griper tag i en och man åker fram på den genom den musikaliska rymden. Stråkar exploderar i ljuskaskader, rytmen rör sig som en jätte genom ett mörkt landskap, man väntar hela tiden på nästa ton och blir lycklig när det är den tonen man tror ska komma men ännu lyckligare när musiken överraskar. Det går inte att återuppleva eller ens komma i närheten av utan att röka. Länge tyckte jag det var sorgligt, och ångrade bittert att jag rökt sönder min hjärna så mycket att jag aldrig mer skulle kunna unna mig att lyssna på musik på det här sättet.

Men nu, som mogen man med familj och en stabil tillvaro, har jag insett att jag kan unna mig det här igen. Som förankring har jag familjen och den trygghet jag känner nu när jag lever ett liv som är mer anpassat till samhällets krav (arbete, bostad, bekanta). Jag har rökt några gånger de senaste åren, kanske en gång om året, och har varje gång blivit förbluffad över allt som vällt fram. Jag har klottrat många sidor i anteckningsböcker fulla med analyser över medvetandets uppbyggnad, förlorat mig helt i musik som jag tidigare lyssnat på och gillat men inte tänkt så mycket på. Jag har blivit mer kärleksfull i mitt förhållande eftersom de gånger jag rökt ofta sammanfallit med att livet blivit lite tråkigt och enahanda, och detta brukar oftast märkas tydligt i samspelet mellan mig och min kvinna. Men eftersom vi spenderar så mycket tid med varandra brukar man inte märka när tristessen smyger sig på, för det går så långsamt att det är svårt att kämpa mot; det är som om kärleken eroderar och om man försöker stoppa sönderfallet på ett ställe så gräver sig tråkighetens vatten in någon annan stans. Det krävs ett fullt frontangrepp som försvar. Och under röksessionerna brukar jag slås av hur absurda många saker är, saker man gör till vardags utan att tänka på det. Och då står jag redo att göra något åt det nästa dag.

Jag skulle vilja skriva en ny historia om hasch och annan psykedelia. De historier jag har med mig är dels den om den nedgångna missbrukaren som offrat sin hjärna på stoner-altaret, dels den om den psykedeliska upplevelsens religiösa aspekter, kontakt med andevarelser och energier och all things new age. Jag vill istället börja se de psykedeliska preparaten som något som kan samexistera med en sansad tillvaro, men som behövs för att berika livet och för att inte tappa bort sig själv i samhällets alla sanslöst tråkiga fällor. En annan väldigt levande historia om psykedeliska droger är att de är en "genväg" till något man kan nå på andra sätt (insikt, Gud, osv) och att man alltså är lat och kanske feg när man tar till dem. Men jag vet att det inte är så. Drogerna öppnar världar som man inte kan komma till utan dem.

Haschet är på ett sätt farligt för att man så tydligt hamnar utanför - man går förbi alla hus och ser det blå TV-ljuset flimra ur varenda fönster och känner att man inte är en av dessa hamstrar, dessa naturens fabriksvaror, utan att man vill något mer med sig själv och med sitt liv. Och detta är ju också en bra upplevelse, det är något eftersträvansvärt, något jag inte vill glömma bort bland alla arbetsplatsmöten, dagishämtningar och storhandlingar. Jag ser så många som lever hela sina liv på och genom sitt arbete, men ändå ser detta arbete som något de måste göra, något de egentligen inte vill. Jag förstår inte hur man står ut med livet: och det gör man ju inte heller. Det sups och tittas på dåliga TV-program, allt för att glömma hur meningslöst det är att bara jobba för att kunna leva som en kung två veckor om året på några snedögons bekostnad.

Det känns på sin plats att avsluta med ett citat av Ken Kesey:
Why is it that people think it's so evil? What is it about it that scares people so deeply, even the guy that invented it, what is it? Because they're afraid that there's more to reality than they have ever confronted. That there are doors that they're afraid to go in, and they don't want us to go in there either, because if we go in we might learn something that they don't know. And that makes us a little out of their control.

Vi krälar oss fram på jordytan som morbida larver och lämnar efter oss svarta slemspår av död. Med alla möjligheter till tusenårsriket framför våra fötter väljer vi tillsammans att förtrycka varandra, slå varandra, stänga in varandra.

Sju miljarder människor, och alla hade kunnat äta sig mätta, bo bra och vara fria från förtryck utan att behöva lägga ner speciellt mycket arbete varje dag, och utan att driva planeten till värmeimplosion. Men det är klart, varför skulle man ta det lugnt och njuta när man kan ägna sig åt barnvåldtäkt, bombning, lemlästning, utsugning, smartphones, förtryck av oliktänkande, byråkrati, uppdelning av människor efter klass, ras och kön.

Vi har ju iallafall TV. "Så mycket bättre" med fem-sex musiker som spelar varandras låtar och dricker vin på ett slott. Och får göra varsin dag för varandra, som den mest underbara och påkostade kick off din arbetsplats aldrig kommer ge dig.

Borrar ner mig djupare i trötthetens slaskiga mörka värld. Gyttja är den bästa liknelsen: sjunker i gyttja, fastnar i gyttja, benen är gyttja, gyttja har klistrat sig fast på hornhinnan och fördunklar synen, gyttja hindrar signalerna, kletar sig runt axonen.

Anar en förbi-irrande värld. Som insomnia-scener i filmer. Vaga konturer, sordinerade röster. Människorna krälar omkring därnere, och verkar ta sina vaga liv på allvar. Idag tittade jag på människor som hävdade att en sak som är bra med deras gymnasieutbildning är att man kan få jobb på badhus när man gått en av kurserna på den. Att jobba på badhus är för mig lika attraktivt som att jobba som orangegult klet mellan sittringen och porslinet. Det är ett arbete man kan hamna på för att man är grav alkoholist, hjärnskadad eller fullkomligt desperat. Mitt besök i tjänsten på ett yrkesförberedande gymnasium öppnade faktiskt mina ögon för en hel klass med människor som faktiskt utbildar sig, förbereder sig, för att uppnå mål som jag aldrig har sett som någons mål utan som någon slags allmänt misslyckande. Barnskötare. Personlig assistent. Badhusarbetare. Florist. Konditor. Receptionist.

Min tro på ett intellektuellt adelskap framträdde tydligt när jag rörde mig bland dessa människor. Men jag arbetar ju också bland dessa människor, i ett tuggande malande moras av idiotiskt kamp för att "rädda" unga människor som hela systemet är uppbyggt för att krossa. Jag går också runt och leker skola. Men är plågsamt medveten om det.