Poor Papa poopar

Borrar ner mig djupare i trötthetens slaskiga mörka värld. Gyttja är den bästa liknelsen: sjunker i gyttja, fastnar i gyttja, benen är gyttja, gyttja har klistrat sig fast på hornhinnan och fördunklar synen, gyttja hindrar signalerna, kletar sig runt axonen.

Anar en förbi-irrande värld. Som insomnia-scener i filmer. Vaga konturer, sordinerade röster. Människorna krälar omkring därnere, och verkar ta sina vaga liv på allvar. Idag tittade jag på människor som hävdade att en sak som är bra med deras gymnasieutbildning är att man kan få jobb på badhus när man gått en av kurserna på den. Att jobba på badhus är för mig lika attraktivt som att jobba som orangegult klet mellan sittringen och porslinet. Det är ett arbete man kan hamna på för att man är grav alkoholist, hjärnskadad eller fullkomligt desperat. Mitt besök i tjänsten på ett yrkesförberedande gymnasium öppnade faktiskt mina ögon för en hel klass med människor som faktiskt utbildar sig, förbereder sig, för att uppnå mål som jag aldrig har sett som någons mål utan som någon slags allmänt misslyckande. Barnskötare. Personlig assistent. Badhusarbetare. Florist. Konditor. Receptionist.

Min tro på ett intellektuellt adelskap framträdde tydligt när jag rörde mig bland dessa människor. Men jag arbetar ju också bland dessa människor, i ett tuggande malande moras av idiotiskt kamp för att "rädda" unga människor som hela systemet är uppbyggt för att krossa. Jag går också runt och leker skola. Men är plågsamt medveten om det.