Den främsta anledningen till att jag inte uppsöker en psykolog är att jag förväntar mig att bli grymt besviken om det är en människa som är trögare än vad jag är, och det skulle det nästan säkert vara. Vad skändad jag skulle känna mig om jag satt och strukturerat lade fram vissa beteenden och trosföreställningar som jag finner problematiska hos mig själv för en främling som jag ser som proffesionell, för att mötas av en respons som jag förmodligen redan har givit mig själv.
Drömmen skulle vara en extremt bildad psykoanalytiker som kan utmana mina tankar om världen och mig själv. Men det som verkligen behövs är förmodligen en kall och klinisk behaviorist som utformar konkreta åtgärder för att operera bort de beteenden hos mig vilka inte leder till något konstruktivt.
Erfarenheten jag gjort utifrån iakttagelser av andra, är att det att gå i terapi verkar vara ett symptom snarare än en bot, förutom möjligen parterapi - vilket är lite lustigt eftersom populärkulturen visar den motsatta bilden, och framställer parterapi som något som genomgås när det ändå redan är kört. Parterapi skulle inte vara några problem att uppsöka, men det behovet har jag ("vi") inte vad jag vet.
Jag har fått bilden av att psykologer mest kan hjälpa till att hitta orsaker, om vi inte talar om den handlingsinriktade KBT:n. Och orsakerna har jag inga problem att hitta, inte heller är det svårt att göra kopplingar mellan mönster i mitt liv och beteenden jag har, och inte heller mellan konkreta händelser i min barndom och mina tankar och beteenden nu. Det är intressant att fundera över hur stor del av min uppfostran som kommer från litteraturens och filmens värld, och hur jag genom vissa försanthållanden i litteraturen jag läst tagit till mig vissa värderingar som har gett oanade konsekvenser. Som exempel kan nämnas att den principfasthet och älighet som genomsyrar allt från barnböcker till klassisker som "En världsomsegling under havet" gjorde mig till någon slags liten satanist redan i mellanstadiet. Det hela handlade enbart om att jag blev upprörd över de bibliska, mest de gammaltestamentliga, historiernas hyckleri och inkonsekvens. Det kluriga i det hela är att jag aldrig diskuterade det med någon, eftersom jag inte kunde komma på vem jag skulle kunna prata med som skulle förstå eller vara intresserad. Inte för att jag kände mig udda, utan för att jag utgick från att folk omkring mig var för korkade. I högstadiet kunde jag sedan dra det hela till någon slags "stil" men då blev det hela mer känsla och mindre förnuft och innehåll.
Skulle en vanlig psykolog kunna visa mig kopplingen mellan satanismen, buddhismen, nazismen, anarkismen och konservatismen - riktningar som alla behärskade mig i olika grad under min högstadietid. Om man vill röra om lite extra i grytan kan man tillägga att jag också omfamnade hip-hop-kulturen, hacker-kulturen, rave-kulturen, rollspels-kulturen och den vanliga ut-och-supa-svennebanan-kulturen. Men det kanske bara är så, när man söker efter fasta punkter.
Som alla andra har jag lugnat ner mig och blivit mindre radikal med åldern. Nu vill jag bara att en intelligent elit ska ha makten över pöbeln som kan leva sitt Let's Dance-liv ifred så länge det ger oss i eliten vad vi behöver. Total frihet åt eliten, skendemokrati för massan - ungefär som idag, men eliten ska vara Skaparna. Men jag tycker faktiskt inte att man behöver skjuta av så många människor längre.
Drömmen skulle vara en extremt bildad psykoanalytiker som kan utmana mina tankar om världen och mig själv. Men det som verkligen behövs är förmodligen en kall och klinisk behaviorist som utformar konkreta åtgärder för att operera bort de beteenden hos mig vilka inte leder till något konstruktivt.
Erfarenheten jag gjort utifrån iakttagelser av andra, är att det att gå i terapi verkar vara ett symptom snarare än en bot, förutom möjligen parterapi - vilket är lite lustigt eftersom populärkulturen visar den motsatta bilden, och framställer parterapi som något som genomgås när det ändå redan är kört. Parterapi skulle inte vara några problem att uppsöka, men det behovet har jag ("vi") inte vad jag vet.
Jag har fått bilden av att psykologer mest kan hjälpa till att hitta orsaker, om vi inte talar om den handlingsinriktade KBT:n. Och orsakerna har jag inga problem att hitta, inte heller är det svårt att göra kopplingar mellan mönster i mitt liv och beteenden jag har, och inte heller mellan konkreta händelser i min barndom och mina tankar och beteenden nu. Det är intressant att fundera över hur stor del av min uppfostran som kommer från litteraturens och filmens värld, och hur jag genom vissa försanthållanden i litteraturen jag läst tagit till mig vissa värderingar som har gett oanade konsekvenser. Som exempel kan nämnas att den principfasthet och älighet som genomsyrar allt från barnböcker till klassisker som "En världsomsegling under havet" gjorde mig till någon slags liten satanist redan i mellanstadiet. Det hela handlade enbart om att jag blev upprörd över de bibliska, mest de gammaltestamentliga, historiernas hyckleri och inkonsekvens. Det kluriga i det hela är att jag aldrig diskuterade det med någon, eftersom jag inte kunde komma på vem jag skulle kunna prata med som skulle förstå eller vara intresserad. Inte för att jag kände mig udda, utan för att jag utgick från att folk omkring mig var för korkade. I högstadiet kunde jag sedan dra det hela till någon slags "stil" men då blev det hela mer känsla och mindre förnuft och innehåll.
Skulle en vanlig psykolog kunna visa mig kopplingen mellan satanismen, buddhismen, nazismen, anarkismen och konservatismen - riktningar som alla behärskade mig i olika grad under min högstadietid. Om man vill röra om lite extra i grytan kan man tillägga att jag också omfamnade hip-hop-kulturen, hacker-kulturen, rave-kulturen, rollspels-kulturen och den vanliga ut-och-supa-svennebanan-kulturen. Men det kanske bara är så, när man söker efter fasta punkter.
Som alla andra har jag lugnat ner mig och blivit mindre radikal med åldern. Nu vill jag bara att en intelligent elit ska ha makten över pöbeln som kan leva sitt Let's Dance-liv ifred så länge det ger oss i eliten vad vi behöver. Total frihet åt eliten, skendemokrati för massan - ungefär som idag, men eliten ska vara Skaparna. Men jag tycker faktiskt inte att man behöver skjuta av så många människor längre.
Att känna sig själv till fullo, det skulle vara att till fullo känna hela världen och förstå det mänskliga. Förvånansvärt ofta snuddar jag vid sådant som befinner sig i dessa domäner - psykologiska mekanismer jag upptäcker hos mig själv, reaktioner jag iakttar hos andra, kausala kedjor i mänskliga relationer.
Men jag oroar mig också ständigt för att fundamentet för min kunskap, alltså själva förutsättningarna och de verktyg och det material som sätter samman byggena, är ett mischmasch av klassisk skönlitteratur, rörliga bilder, och brottstycken av filosofihistorien. Jag är noga med att inte tro på ogrundade rykten ("jag har hört att"), vilket inte gör mig populär hos den anekdotälskande massan, men jag vet inte om själva grundstrukturen för mitt tänkande i sig är ett ogrundat rykte: ryktet om att man föds med viss karaktär (en grundförutsättning för nästan all berättande film, och mycket skönlitteratur), ryktet att vissa är annorlunda, ryktet att förnuftet är det redskap varmed verkligheten låses fast och förstås.
Men jag oroar mig också ständigt för att fundamentet för min kunskap, alltså själva förutsättningarna och de verktyg och det material som sätter samman byggena, är ett mischmasch av klassisk skönlitteratur, rörliga bilder, och brottstycken av filosofihistorien. Jag är noga med att inte tro på ogrundade rykten ("jag har hört att"), vilket inte gör mig populär hos den anekdotälskande massan, men jag vet inte om själva grundstrukturen för mitt tänkande i sig är ett ogrundat rykte: ryktet om att man föds med viss karaktär (en grundförutsättning för nästan all berättande film, och mycket skönlitteratur), ryktet att vissa är annorlunda, ryktet att förnuftet är det redskap varmed verkligheten låses fast och förstås.
Det är lätt att populärpsykologisera sig själv: hitta mönster i sitt handlande, förstå kopplingar till sin barndom och Stora Händelser, och till den kultur man är kvävd av.
Är man inte helt förbannat pantad (vilket man oftast är) kommer dock insikten till slut att det man pysslar med är just ett pyssel; man plaskar runt i strandkanten och kanske bygger ett och annat sandtorn med sin hink, men aktar sig noga för att gå ut djupare än till vaderna.
För skräcken över att stirra ner i den avgrund som är ens inre är så massiv att man kan bygga ett helt liv kring att undvika den. Att analysera sig själv litegrann och komma fram till att man har svårt att värdesätta sig själv och det man gör, och att det beror på dålig uppmuntran i barndomen, eller ett underfinansierat skolsystem, eller att man upplevt ett misslyckande som ärrat en för livet - att lite käckt tänka i dessa banor, kanske göra en anteckning och sedan lägga det hela åt sidan, är ingenting mot att ropa ner i sitt eget inre och fråga om man har något människovärde.
Mustaschprydda blodsprängda män har alltid hävdat värdet i att tränga djupare in i allt, oavsett priset. Varför? Varför har det ett egenvärde att riva sina egna noggrant uppbyggda murar för att släppa ut ett svart vanvett utan annat mål än att skrika ut de sanningar som omöjliggör varje relation med en annan människa?
En gång visste jag varför, helt säkert. Men det tynade bort när jag blev äldre. Men eftersom det fanns där, så växte inte något annat fram istället - det lugna familjelivets lycka och de små sakernas upphöjande till livets väsentligheter kan aldrig rota sig i en själ som letat sig själv på allvar, och som varit beredd att offra det mesta för att utvecklas.
"Vissa är för dumma för att ha ångest. Det är smart."
Är man inte helt förbannat pantad (vilket man oftast är) kommer dock insikten till slut att det man pysslar med är just ett pyssel; man plaskar runt i strandkanten och kanske bygger ett och annat sandtorn med sin hink, men aktar sig noga för att gå ut djupare än till vaderna.
För skräcken över att stirra ner i den avgrund som är ens inre är så massiv att man kan bygga ett helt liv kring att undvika den. Att analysera sig själv litegrann och komma fram till att man har svårt att värdesätta sig själv och det man gör, och att det beror på dålig uppmuntran i barndomen, eller ett underfinansierat skolsystem, eller att man upplevt ett misslyckande som ärrat en för livet - att lite käckt tänka i dessa banor, kanske göra en anteckning och sedan lägga det hela åt sidan, är ingenting mot att ropa ner i sitt eget inre och fråga om man har något människovärde.
Mustaschprydda blodsprängda män har alltid hävdat värdet i att tränga djupare in i allt, oavsett priset. Varför? Varför har det ett egenvärde att riva sina egna noggrant uppbyggda murar för att släppa ut ett svart vanvett utan annat mål än att skrika ut de sanningar som omöjliggör varje relation med en annan människa?
En gång visste jag varför, helt säkert. Men det tynade bort när jag blev äldre. Men eftersom det fanns där, så växte inte något annat fram istället - det lugna familjelivets lycka och de små sakernas upphöjande till livets väsentligheter kan aldrig rota sig i en själ som letat sig själv på allvar, och som varit beredd att offra det mesta för att utvecklas.
"Vissa är för dumma för att ha ångest. Det är smart."
Borde jag publicera det här? Tja, varför inte?
Jag hyser vad DN:s kultursida skulle kalla "en obehaglig människosyn som skymtar mellan raderna."
Samtidigt som jag är rörd och förundrad över vårt extremt handikappanpassade samhälle, där specialbussar kör i skytteltrafik med olika skröppelmajor och -nissar, kan jag inte för mitt liv förstå hur det är möjligt för dem som är defekta från början att finnas till. En av mina största fasor är att få ett handikappat barn. Alla verkar rädda för det (eftersom alla är precis i min ålder och min situation och tänker i ungefär samma banor som jag) men jag misstänker att de är rädda för det på ett annat sätt. Hur vet jag inte riktigt, eftersom andra människors tankar brukar vara väldigt förvirrade och absurda. Men jag är rädd för att få ett handikappat barn eftersom jag skulle förväntas ta hand om och älska det, som om det vore en fullvärdig människa. Det skulle bli en konstig charad.
När man träffar på till exempel mongoloider, så verkar de befinna sig på samma nivå som en hund. Och det är inte så dåligt; hundar är intelligenta och har ganska komplexa personligheter. Men de är inte som människor. De kan inte kontrollera sin sexualitet och utför trick för att få belöningar (både hundarna och mongoloiderna). Jag tror att man kan ha det jättefint med ett Downs-barn och se det som ett riktigt barn och så, men jag har lika svårt att förstå det som att förså folk som tar sina hundra på så jävla stort allvar. Min granne har till exempel skickat sin hund till ett specialistsjukhus i en annan stad. När hon berättade var jag nära på att säga att hon var helt sjuk i huvudet och borde lära sig prioritera. "En hund blir ju som ens barn" sade hon. Och hon menade det nog bokstavligt. Jag har faktiskt träffat många som ser sina hundar som mänskliga varelser. Jag tycker det är konstigt, men accepterar det (så länge mina intressen inte hamnar i konflikt med hundens). Men jag tänker inte försöka spela det spelet själv, eftersom det är så uppenbart hur det egentligen ligger till.
Så, hur fasen skulle jag kunna älska ett barn som inte skulle kunna greppa något av det som jag anser gör livet värt att leva? Visst, propagandan säger att när det väl händer så älskar man sitt barn ändå, men det stämmer om du är en förprogrammerad Qvinna som gör det som förväntas av dig och känner det du borde känna. Jag hade sett en framtid av skötsel och apport, och jag hade inte gillat det. Och vad gör man då? Om vi bortser från att man har relationer med släktingar, barnaföderska och så vidare, som ju hade steglat en för ens svek, och bara fokuserar på: vad händer om man säger att man inte vill ha ett barn som är handikappat, att de kan behålla det på sjukhuset och göra vad de vill med de`? Tvinar de en att ta hem det ändå? Måste de inte behålla det om man till exempel hotar med att missköta det (det skulle jag inte göra, eftersom jag anser att lidande är det värsta som finns och måste motverkas = är vegetarian, hjälper gamla tanter, beter mig snällt ; men man kan ju hota med det)?
Det blev inte mycket till klarspråk, men den obehagliga människosynen finns ju åtminstone i raderna, inte emellan dem. Egentligen är det så här: jag tycker man ska få avliva handikappade barn, om föräldrarna verkligen vill det. På så sätt minskas lidandet extremt mycket, både barnets och föräldrarnas. Men det får man ju inte säga, för då får man inte hålla tal för Sveriges Riksdag (läs: Peter Singer)
Jag hyser vad DN:s kultursida skulle kalla "en obehaglig människosyn som skymtar mellan raderna."
Samtidigt som jag är rörd och förundrad över vårt extremt handikappanpassade samhälle, där specialbussar kör i skytteltrafik med olika skröppelmajor och -nissar, kan jag inte för mitt liv förstå hur det är möjligt för dem som är defekta från början att finnas till. En av mina största fasor är att få ett handikappat barn. Alla verkar rädda för det (eftersom alla är precis i min ålder och min situation och tänker i ungefär samma banor som jag) men jag misstänker att de är rädda för det på ett annat sätt. Hur vet jag inte riktigt, eftersom andra människors tankar brukar vara väldigt förvirrade och absurda. Men jag är rädd för att få ett handikappat barn eftersom jag skulle förväntas ta hand om och älska det, som om det vore en fullvärdig människa. Det skulle bli en konstig charad.
När man träffar på till exempel mongoloider, så verkar de befinna sig på samma nivå som en hund. Och det är inte så dåligt; hundar är intelligenta och har ganska komplexa personligheter. Men de är inte som människor. De kan inte kontrollera sin sexualitet och utför trick för att få belöningar (både hundarna och mongoloiderna). Jag tror att man kan ha det jättefint med ett Downs-barn och se det som ett riktigt barn och så, men jag har lika svårt att förstå det som att förså folk som tar sina hundra på så jävla stort allvar. Min granne har till exempel skickat sin hund till ett specialistsjukhus i en annan stad. När hon berättade var jag nära på att säga att hon var helt sjuk i huvudet och borde lära sig prioritera. "En hund blir ju som ens barn" sade hon. Och hon menade det nog bokstavligt. Jag har faktiskt träffat många som ser sina hundar som mänskliga varelser. Jag tycker det är konstigt, men accepterar det (så länge mina intressen inte hamnar i konflikt med hundens). Men jag tänker inte försöka spela det spelet själv, eftersom det är så uppenbart hur det egentligen ligger till.
Så, hur fasen skulle jag kunna älska ett barn som inte skulle kunna greppa något av det som jag anser gör livet värt att leva? Visst, propagandan säger att när det väl händer så älskar man sitt barn ändå, men det stämmer om du är en förprogrammerad Qvinna som gör det som förväntas av dig och känner det du borde känna. Jag hade sett en framtid av skötsel och apport, och jag hade inte gillat det. Och vad gör man då? Om vi bortser från att man har relationer med släktingar, barnaföderska och så vidare, som ju hade steglat en för ens svek, och bara fokuserar på: vad händer om man säger att man inte vill ha ett barn som är handikappat, att de kan behålla det på sjukhuset och göra vad de vill med de`? Tvinar de en att ta hem det ändå? Måste de inte behålla det om man till exempel hotar med att missköta det (det skulle jag inte göra, eftersom jag anser att lidande är det värsta som finns och måste motverkas = är vegetarian, hjälper gamla tanter, beter mig snällt ; men man kan ju hota med det)?
Det blev inte mycket till klarspråk, men den obehagliga människosynen finns ju åtminstone i raderna, inte emellan dem. Egentligen är det så här: jag tycker man ska få avliva handikappade barn, om föräldrarna verkligen vill det. På så sätt minskas lidandet extremt mycket, både barnets och föräldrarnas. Men det får man ju inte säga, för då får man inte hålla tal för Sveriges Riksdag (läs: Peter Singer)
Poor Papa har varit borta ett tag. Tagit igen sig och förflyttat sig oändliga sträckor i ett dunkande dunk. Hade varit tillbaka hemma om det hade funnits ett hemma. Vet inte om han ska se det som ett sjukdoms- eller friskhetstecken att han täntke på sin far och googlade på "mördare". Följande lilla berättelse framträdde, så något gott kom det ur det. (Läses med inlevelse, teatraliskt och med långa konstpauser)
Andra bloggar om: mord,
Mördare.
Mörker, mördare och monster
galna mördare och mörker
Drömmen – bli mördare Utåt
ifrån italienska mördare
”Anna Politkovskajas mördare
hjärtan och okända mördare
Så blev han en mördare
“En gång mördare alltid
som i augusti 2004 mördade
Här handlar en mördare
MÖRDARE!
är Michaal en mördare.
Polisen grep fel mördare
Anna Lindhs mördare Mijailo
Vreden mot mördaren hjälpte
Mördare bjöd på plankstek
Andra bloggar om: mord,
Mördare.
Mörker, mördare och monster
galna mördare och mörker
Drömmen – bli mördare Utåt
ifrån italienska mördare
”Anna Politkovskajas mördare
hjärtan och okända mördare
Så blev han en mördare
“En gång mördare alltid
som i augusti 2004 mördade
Här handlar en mördare
MÖRDARE!
är Michaal en mördare.
Polisen grep fel mördare
Anna Lindhs mördare Mijailo
Vreden mot mördaren hjälpte
Mördare bjöd på plankstek
Papa är tillbaka efter en period i ide. Om möjligt värre än någonsin, mitt herrskap. Den enda jag älskar fullt ut är den som jag har skapat med mina gener, och skälen är egentligen inte ädla:
1. För att man borde
2. För att skrattet jagar bort all tung olja som ligger i bröstkorgen och trycker
3. För att det står i min makt att skapa något ur denna icke-personlighet som redan börjar omformas till ett embryo till en personlighet. (Dock är jag redan att jag redan till viss del misslyckats, men alla behöver lite ångest med grunder i barndomen, annars skapar man sig egen ångest, riktad mot Gud Fader allena vet vilka kringskvalpande fenomen. Hellre en avkomma som inte kan förstå varför den alltid måste argumentera tills den vinner, än en avkomma som inte vågar gå över den lilla glipan mellan tåget och perrongen, eller gnider sitt såriga underliv mot sjukhustoalettsitsar [applåder från kultureliten för den hippa och aktuella litterära referensen])
Men - skymning och vemod! - vad var det jag skulle nedteckna, orera kring, reflektera mot den plackbemänga insidan av mitt pannben? Vad vill jag i denna elektriska flytande värld av flöden och språk jag inte förstår? Vad är mitt syfte?
Det jag vill, det jag verkligen vill, är att ta mina två ölflaskor och vandra ut i solen, med DJ Screws otäcka slowmotion-sydstats-trash-musik med talkörer som får en att vilja se blodet flöda, må det vara från någon stackars suburbit som bara hamnat fel och frågat efter vägen eller en Bet-Lehem som skändligen utlämnats av sin räddhågsne beskyddare. Hennes historia, från Domarboken, får avsluta dagens upplyftande tirad:
1. För att man borde
2. För att skrattet jagar bort all tung olja som ligger i bröstkorgen och trycker
3. För att det står i min makt att skapa något ur denna icke-personlighet som redan börjar omformas till ett embryo till en personlighet. (Dock är jag redan att jag redan till viss del misslyckats, men alla behöver lite ångest med grunder i barndomen, annars skapar man sig egen ångest, riktad mot Gud Fader allena vet vilka kringskvalpande fenomen. Hellre en avkomma som inte kan förstå varför den alltid måste argumentera tills den vinner, än en avkomma som inte vågar gå över den lilla glipan mellan tåget och perrongen, eller gnider sitt såriga underliv mot sjukhustoalettsitsar [applåder från kultureliten för den hippa och aktuella litterära referensen])
Men - skymning och vemod! - vad var det jag skulle nedteckna, orera kring, reflektera mot den plackbemänga insidan av mitt pannben? Vad vill jag i denna elektriska flytande värld av flöden och språk jag inte förstår? Vad är mitt syfte?
Det jag vill, det jag verkligen vill, är att ta mina två ölflaskor och vandra ut i solen, med DJ Screws otäcka slowmotion-sydstats-trash-musik med talkörer som får en att vilja se blodet flöda, må det vara från någon stackars suburbit som bara hamnat fel och frågat efter vägen eller en Bet-Lehem som skändligen utlämnats av sin räddhågsne beskyddare. Hennes historia, från Domarboken, får avsluta dagens upplyftande tirad:
[Bet-Lehem har varit otrogen och stuckit, och hennes man har åkt för att hämta henne. Han charmar henne och de far åstad hemåt. På vägen får de sova över hos en gammal man i en för dem okänd stad.]22. Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset: "För hitut den man som kommit till ditt hus, så att vå får känna honom."
23. Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem: "Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom denne man har kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.
24. Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke göra någon sådan galenskap."
25. Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.
26. Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till mannen hus, där hennes herre var, och låg så, till dess att det blev dager.
27. När nu hennes herre stod upp om morgonen och öpnnade dörren till huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.
28. Han sade till henne: "Stå upp och låt oss gå." Men hon gav intet svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen sig redo och reste hem till sitt.
29. Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bihustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv stycken, och sände styckena omkring över hela Israels land.
Historien slutar superlyckligt, eftersom hela Israel drar ut i ett
utrotningskrig för att hämnas detta egendomsbortfall.
Föregående inlägg var kanske lite von oben. Jag är överlägset bättre än de flesta, rent intelligens- och värderingsmässigt, men jag är ju inte i position att klanka ner på hela världen när jag själv inte gör något åt saken. Eller är det bara en tanke inplanterad från Makten för att få smarta människor att hålla sina tankar för sig själv? En likadan logik som den som klankar ner på alla som brinner för djurs eller människors rätt eftersom de ju inte tar hänsyn till den här och den här frågan; samma logik som säger att det är bättre att inte göra någonting alls, för då är man åtminstone inte orättvis.
Jag litar inte på någons förmåga. Varje möte med de människor som drönar runt i denna vår värld bekräftar min innersta misstanke: de gör sig inte förtjänta av sina rättigheter, de lever inte upp till sina skyldigheter. I en värld av massivt överflöd, med informationsteknologi som har gjort att den mänskliga civilisationen utvecklats som helhet, och med möjligheten att skapa i stort sett vad som helst så gör de... ja, vad?
De går till jobbet varje morgon och kommer hem uttröttade och tittar på vad avföring nu Stenbeck-sfären bestämt sig för att pytsa ut i etern. De hatar muslimer för att ha någon att hata, och skälen de anger är sådant de annars propagerar för ("de har så sjuk kvinnosyn" heter de ena kvällen om muhammedanerna, medan "kvinnor måste få vara kvinnor, jag förstår inte varför de där djävla feministerna får hålla på med sitt manshat på universiteten" ekar i stugorna nästa dag). De tänker som idioter och talar som barn. De skaffar sig information om omvärlden genom att läsa kvällstidningar - bara det faktum att dessa tidningar säljer som smör och har extremt välbesökta hemsidor får mig att vilja elda upp något, vad som helst.
Det djävliga är att jag inget har att säga till om. Jag sitter bara här, utan någon egentlig kontakt med samhället, och parasiterar lite lätt på välfärdssystemet. Jag vet att jag är bättre än alla andra, men jag har inte mycket att visa upp.
Men jag litar fan inte på dem; jag tror inte på demokratin längre. De behöver styras med järnhand. Socialdemokraterna har gjort ett bra jobb med att bearbeta massan med jämställdhetstankar, förmodligen beroende på att starka sossar faktiskt arbetat aktivt med detta. Rasismen gick man bet på, antagligen av samma skäl men tvärtom - varenda djävel är ju rasist, även sossetoppen såklart. Men det behövs mer. Om alla ska jobba för allas välfärd behöver de tvingas. Tvingas!
Jag propagerar inte för någon proletariatets diktatur, för proletariatet är den dummaste samling människor som överhuvudtaget existerar. Varje gång jag ser en fet white-trash-donna med mjukisbyxor, hårdrockströja, blonderat hår med utväxt, ring i ena näsborren, crocs, och den svank-tatuering som Brooke Hogan på TV så elegant döpt till "tramp stamp" skrattar jag av skräckblandad förtjusning över att den här människan faktiskt får rösta i valet till vårt parlament. Välkommen in i värmen Sverigedemokrater, nog fan är mer än fyra procent av befolkningen tillräckligt dumma för att rösta på er!
Jag hatar de fattiga, jag hatar de rika mest av allt, och medelklassen föraktar jag och ser som hamstrar. Dags att börja smida planer för ett revolutionärt parti med sloganen "Genom hatet ska vi segra".
De går till jobbet varje morgon och kommer hem uttröttade och tittar på vad avföring nu Stenbeck-sfären bestämt sig för att pytsa ut i etern. De hatar muslimer för att ha någon att hata, och skälen de anger är sådant de annars propagerar för ("de har så sjuk kvinnosyn" heter de ena kvällen om muhammedanerna, medan "kvinnor måste få vara kvinnor, jag förstår inte varför de där djävla feministerna får hålla på med sitt manshat på universiteten" ekar i stugorna nästa dag). De tänker som idioter och talar som barn. De skaffar sig information om omvärlden genom att läsa kvällstidningar - bara det faktum att dessa tidningar säljer som smör och har extremt välbesökta hemsidor får mig att vilja elda upp något, vad som helst.
Det djävliga är att jag inget har att säga till om. Jag sitter bara här, utan någon egentlig kontakt med samhället, och parasiterar lite lätt på välfärdssystemet. Jag vet att jag är bättre än alla andra, men jag har inte mycket att visa upp.
Men jag litar fan inte på dem; jag tror inte på demokratin längre. De behöver styras med järnhand. Socialdemokraterna har gjort ett bra jobb med att bearbeta massan med jämställdhetstankar, förmodligen beroende på att starka sossar faktiskt arbetat aktivt med detta. Rasismen gick man bet på, antagligen av samma skäl men tvärtom - varenda djävel är ju rasist, även sossetoppen såklart. Men det behövs mer. Om alla ska jobba för allas välfärd behöver de tvingas. Tvingas!
Jag propagerar inte för någon proletariatets diktatur, för proletariatet är den dummaste samling människor som överhuvudtaget existerar. Varje gång jag ser en fet white-trash-donna med mjukisbyxor, hårdrockströja, blonderat hår med utväxt, ring i ena näsborren, crocs, och den svank-tatuering som Brooke Hogan på TV så elegant döpt till "tramp stamp" skrattar jag av skräckblandad förtjusning över att den här människan faktiskt får rösta i valet till vårt parlament. Välkommen in i värmen Sverigedemokrater, nog fan är mer än fyra procent av befolkningen tillräckligt dumma för att rösta på er!
Jag hatar de fattiga, jag hatar de rika mest av allt, och medelklassen föraktar jag och ser som hamstrar. Dags att börja smida planer för ett revolutionärt parti med sloganen "Genom hatet ska vi segra".
Ibland, ofta, vill jag fly ut i skogen där man kan vara sig själv och leva enligt de traditioner man själv skapar. Det som fick mig att tänka på detta var att jag idag, när jag planlöst vandrade runt, fick ett otroligt behov av att klia mig på röven, mitt emellan skinkorna. Jag hamnade i en mardrömslik situtation. Det var människor överallt. När jag rundade ett hörn till en gata som brukar vara övergiven var ett vägarbete i full gång och feta tanter solade utanför husportarna. Jag vandrade gatan fram, spastiskt ryckande, för att slutligen bege mig ut på en liten trottoarplätt utan hus, bredvid en tom parkeringsplats och en väg där inga bilar just nu åkte. En sista koll över axeln bara... och visst fan går det någon liten djävla skolkande högstadiebrutta där och röker på en olagligt tillskansad cigarett!
I sådana lägen längtar jag efter att springa naken i djungeln och bete mig precis så som det är naturligt att bete sig. Kliar det, så kliar man, ska det vara så jävla svårt för de sociala konventionerna att förstå det?
Ibland känns det som om alla sociala regler bara finns där för att djävlas med en:
Man ska vänta med att äta tills alla har fått mat, hur hungrig man än är
Man ska inte klia sig när det kliar
Man ska inte fisa även om gaserna trycker sig mot rektum som en galen hop amerikaner mot varuhusets dörrar en readag
Man ska inte skratta om någon ramlar, även om det är sjukt roligt
Man ska inte låtsas om det om man själv halkar går ner i spagat så att ljumskarna trasas sönder till slamsor, nej upp igen och gå därifrån med sur min och ignorera att alla skrattar inombords
Ibland är reglerna en utmaning. Man kan känna sig som en stoisk buddhist när man lugnt väntar trots att ångorna från maten ringlar sig in i näsan och rakt upp i hjärnbarken. Men ibland vill man bara slita av sig kläderna mitt på gatan och bita första bästa förbipasserande, gnugga rumpan mot närmsta cementblock och försvinna upp i närmsta träd.
I sådana lägen längtar jag efter att springa naken i djungeln och bete mig precis så som det är naturligt att bete sig. Kliar det, så kliar man, ska det vara så jävla svårt för de sociala konventionerna att förstå det?
Ibland känns det som om alla sociala regler bara finns där för att djävlas med en:
Man ska vänta med att äta tills alla har fått mat, hur hungrig man än är
Man ska inte klia sig när det kliar
Man ska inte fisa även om gaserna trycker sig mot rektum som en galen hop amerikaner mot varuhusets dörrar en readag
Man ska inte skratta om någon ramlar, även om det är sjukt roligt
Man ska inte låtsas om det om man själv halkar går ner i spagat så att ljumskarna trasas sönder till slamsor, nej upp igen och gå därifrån med sur min och ignorera att alla skrattar inombords
Ibland är reglerna en utmaning. Man kan känna sig som en stoisk buddhist när man lugnt väntar trots att ångorna från maten ringlar sig in i näsan och rakt upp i hjärnbarken. Men ibland vill man bara slita av sig kläderna mitt på gatan och bita första bästa förbipasserande, gnugga rumpan mot närmsta cementblock och försvinna upp i närmsta träd.
Papas nya lagar för Papadömet Sverige:
1. Namnbyte: Sverige byter genast namn till Demokratiska Republiken Svea - dels för att "Demokratiska Republiken" är kitschigt och får en att tänka på mordiska afrikanska diktatorer, dels för beroende på punkt 2 (nedan), dels för att Moder Svea är en het böna som förtjänar att uppvärderas - det vet jag för jag hade en nästan nakenbild på henne inlindad i svenska flaggan när jag var liten - och dels för att "rige" är danska och inget som hör hemma norr om sundet.
2. Kungamord: Kungen med familj avskjuts i någon av sina jaktparker. Rojalister får, om de vill, försöka agera djurrättsaktivister och skydda det blåblodiga gänget. Svea blir en republik. Jakten direktsänds i SVT. Även kungens närmre släktingar måste schavotteras. Alla kungens pengar och ägodelar konfiskeras, och detta utsträcker sig även till adelssvinen som bökar runt i sina sedelhögar i gods och paradvåningar över hela landet. Allt ska tas ifrån dem, de ska inte få lämna landet, och det enda yrke de ska få ta är städyrket och möjligtvis andra tunga jobb där andra människor inte utsätts för deras smitta. Låt mig noga poängtera att detta gäller även ädlingar som skäms över sitt arv, eller som bara använder pengarna till att skapa konst eller skriva böcker eller skådespela - den enda som kommer undan är den som redan helt avsagt sig alla de pengar och kontakter adelskapet innebär, vilket jag inte tror är någon alls. De som njutit orättvisans frukter så länge ska utan att passera Gå förpassas till den andra änden av våldtäktskvastskaftet.
3. Hela produktionen syndikaliseras och alla fabriker och liknande ska styras av de som arbetar där, i demokratisk anda. Chefers och ägares öden avgörs i folkdomstolar av folket på arbetsplatsen och den närmaste trakten. Konsulter förvisas till USA.
4. All egendomsrätt för individer upphör. Den enda som äger något är staten, alltså jag, och jag kan nog hitta på något vettigt sätt att lägga upp det hela. Människor får ansöka om ett möte med mig, och är de vettiga så lyssnar jag, är de dumma i huvudet blir det krokodilgropen. Då får jag nog bara genomtänkta förslag, och dessutom får jag chansen att mörda en massa idioter med för höga tankar om sig själva.
5. Överhuvudtaget sker en hel del "försvinnanden" i följande kategorier av människor: rika, korkade, böghatande, småsinta, mäktiga, irriterande och våldsamma. Om jag känner mig själv rätt är det nog ungefär en tiondel, kanske en femtedel, av befolkningen kommer att finnas kvar efter utrensningarna (som vi kommer att kalla Det Stora Partyt), men behövs det fler? Det bästa är att alla dryga män som tror att det är just de som är den supervettiga snubben som ju bara måste vara kvar och lägga ut orden om hur allt borde vara, det är just de som kommer att ryka först. Alla utom en då förstås, för någon måste ju styra upp allt, någon som faktiskt vet hur det ska vara.
6. Hela samhället förvandlas till ett allomfattande konstverk som bara är helt sjukt kul att leva i och producerar det alla behöver på ett lugnt och mysigt sätt. Länge kommer vi kunna leva på att bara äta ur frysdiskarna och ge intervjuer, men senare kommer vi noggrannt sköta ett av kärnkraftverken och kanske några dammar och vindsnurror, vi kommer hålla igång några storjordbruk och gruvan i Kirunavaara så att vi kan byta till oss grejer från utlandet (naturligtvis ingår det i kontraktet att inget av stålet får gå till krigsmateriel, då upphör handeln omedelbart). Själva huvudstaden kommer nog ligga någonstans i mitten av landet, typ runt Örebro (som först jämnas med marken och besvärjs med vit magi så att ångesten försvinner), och därifrån kan man göra utflykter till exempel med ett av alla tågen i vi pallat upp, eller med cykel.
7. Sen har vi det bara bra allihop så länge vi lever. Ibland ger vi oss över gränsen och jagar norrmän för att sedan låtsas som ingenting. Ibland jämför vi barnen med finnarna i Pisa-test och trycker resultatet på det officiella dasspapperet. Ibland spelar vi in en storfilm i fjällen, och ibland tar vi industrisemester allihop och lever på rötter och lavar i en månad.
1. Namnbyte: Sverige byter genast namn till Demokratiska Republiken Svea - dels för att "Demokratiska Republiken" är kitschigt och får en att tänka på mordiska afrikanska diktatorer, dels för beroende på punkt 2 (nedan), dels för att Moder Svea är en het böna som förtjänar att uppvärderas - det vet jag för jag hade en nästan nakenbild på henne inlindad i svenska flaggan när jag var liten - och dels för att "rige" är danska och inget som hör hemma norr om sundet.
2. Kungamord: Kungen med familj avskjuts i någon av sina jaktparker. Rojalister får, om de vill, försöka agera djurrättsaktivister och skydda det blåblodiga gänget. Svea blir en republik. Jakten direktsänds i SVT. Även kungens närmre släktingar måste schavotteras. Alla kungens pengar och ägodelar konfiskeras, och detta utsträcker sig även till adelssvinen som bökar runt i sina sedelhögar i gods och paradvåningar över hela landet. Allt ska tas ifrån dem, de ska inte få lämna landet, och det enda yrke de ska få ta är städyrket och möjligtvis andra tunga jobb där andra människor inte utsätts för deras smitta. Låt mig noga poängtera att detta gäller även ädlingar som skäms över sitt arv, eller som bara använder pengarna till att skapa konst eller skriva böcker eller skådespela - den enda som kommer undan är den som redan helt avsagt sig alla de pengar och kontakter adelskapet innebär, vilket jag inte tror är någon alls. De som njutit orättvisans frukter så länge ska utan att passera Gå förpassas till den andra änden av våldtäktskvastskaftet.
3. Hela produktionen syndikaliseras och alla fabriker och liknande ska styras av de som arbetar där, i demokratisk anda. Chefers och ägares öden avgörs i folkdomstolar av folket på arbetsplatsen och den närmaste trakten. Konsulter förvisas till USA.
4. All egendomsrätt för individer upphör. Den enda som äger något är staten, alltså jag, och jag kan nog hitta på något vettigt sätt att lägga upp det hela. Människor får ansöka om ett möte med mig, och är de vettiga så lyssnar jag, är de dumma i huvudet blir det krokodilgropen. Då får jag nog bara genomtänkta förslag, och dessutom får jag chansen att mörda en massa idioter med för höga tankar om sig själva.
5. Överhuvudtaget sker en hel del "försvinnanden" i följande kategorier av människor: rika, korkade, böghatande, småsinta, mäktiga, irriterande och våldsamma. Om jag känner mig själv rätt är det nog ungefär en tiondel, kanske en femtedel, av befolkningen kommer att finnas kvar efter utrensningarna (som vi kommer att kalla Det Stora Partyt), men behövs det fler? Det bästa är att alla dryga män som tror att det är just de som är den supervettiga snubben som ju bara måste vara kvar och lägga ut orden om hur allt borde vara, det är just de som kommer att ryka först. Alla utom en då förstås, för någon måste ju styra upp allt, någon som faktiskt vet hur det ska vara.
6. Hela samhället förvandlas till ett allomfattande konstverk som bara är helt sjukt kul att leva i och producerar det alla behöver på ett lugnt och mysigt sätt. Länge kommer vi kunna leva på att bara äta ur frysdiskarna och ge intervjuer, men senare kommer vi noggrannt sköta ett av kärnkraftverken och kanske några dammar och vindsnurror, vi kommer hålla igång några storjordbruk och gruvan i Kirunavaara så att vi kan byta till oss grejer från utlandet (naturligtvis ingår det i kontraktet att inget av stålet får gå till krigsmateriel, då upphör handeln omedelbart). Själva huvudstaden kommer nog ligga någonstans i mitten av landet, typ runt Örebro (som först jämnas med marken och besvärjs med vit magi så att ångesten försvinner), och därifrån kan man göra utflykter till exempel med ett av alla tågen i vi pallat upp, eller med cykel.
7. Sen har vi det bara bra allihop så länge vi lever. Ibland ger vi oss över gränsen och jagar norrmän för att sedan låtsas som ingenting. Ibland jämför vi barnen med finnarna i Pisa-test och trycker resultatet på det officiella dasspapperet. Ibland spelar vi in en storfilm i fjällen, och ibland tar vi industrisemester allihop och lever på rötter och lavar i en månad.
Idag gick jag med ett barn på ryggen genom ett skjutfält där det var LIVSFARLIGT att vidröra odetonerade saker. Det var en surrealistisk känsla som växte sig så stark när jag kämpade mig upp för en nedisad backe bemängd med camouflage-traktorspår, att verkligheten rämnade och en stor reva i rymtiden uppstod framför mig, men lite vid sidan av vägen.
Där stod jag. Till vänster om mig skog och mossa och lavar, rakt fram en väg som vindlade sig in mellan höga granar och slutligen skulle mynna ut i motorvägens såryta över jordens kala hjässa, och så till höger om mig, en dallrande intet som sög upp ormbunkarna i en långsam rörelse, som vattenfärger löses upp i penselburken. Hade jag inte haft den lilla på ryggen kanske jag hade låtit åtminstone det yttersta på mina fingernaglar glida in mot intigheten för att se vad som hände, men som alla djur satte jag generna framför allt.
Tillbaka i verkligheten bonnasnöt jag mig och stretade mot vinden förbi en istäckt sjö, och inte mötte jag en människa förrän jag släpat mig upp för en lång backe till ett välordnat och fyrkantigt villaområde och fann mig stå öga mot öga med en uppushad ungflickestjärt i jeans. Min selektiva perception bevisade för mig att jag nog inte är något annat än den själviska genen, men förvrängd och förkrympt och fnittrande listigt i en gammaldags glasburk med formaldehyd längst in i det Naturhistoriska Museum som är mitt inre.
Där stod jag. Till vänster om mig skog och mossa och lavar, rakt fram en väg som vindlade sig in mellan höga granar och slutligen skulle mynna ut i motorvägens såryta över jordens kala hjässa, och så till höger om mig, en dallrande intet som sög upp ormbunkarna i en långsam rörelse, som vattenfärger löses upp i penselburken. Hade jag inte haft den lilla på ryggen kanske jag hade låtit åtminstone det yttersta på mina fingernaglar glida in mot intigheten för att se vad som hände, men som alla djur satte jag generna framför allt.
Tillbaka i verkligheten bonnasnöt jag mig och stretade mot vinden förbi en istäckt sjö, och inte mötte jag en människa förrän jag släpat mig upp för en lång backe till ett välordnat och fyrkantigt villaområde och fann mig stå öga mot öga med en uppushad ungflickestjärt i jeans. Min selektiva perception bevisade för mig att jag nog inte är något annat än den själviska genen, men förvrängd och förkrympt och fnittrande listigt i en gammaldags glasburk med formaldehyd längst in i det Naturhistoriska Museum som är mitt inre.
Nu ska de skjuta budbäraren. Nu ska de åtala, döma, och spärra in Fritzl: monstret, myten, legenden. Genom att steg för steg gå igenom hur abnorm han och hans beteende är, kan vi fortsätta att ignorera bjälken i vårt eget öga. Vad är Fritzl annat än en stor del av vårt patriarkala samhälle, draget till sin spets? Fritzl, fadern som vakar över sin dotter. Fritzl, mannen som åker till Thailand med grabbarna för att spetsa några små thailändskor i solen. Fritzl, som begick dödssynden att ta hem Thailand till Europa.
För att använda en gammal sliten fras: har vi inte alla lite Fritzl i oss?
-Nej, inte vi! svarar kvinnokören.
Men jag är er på spåren kvinnor. Ni (och då talar jag om kvinnor som är människor, inte Kvinnor som vill att kvinnor ska och måste få vara Kvinnor och flickor Flickor och pojkar Pojkar) försöker slå er fria från hora/madonna-idén, men ni försöker ändå desperat bevara er renhet på ett mer moraliskt plan. Men ni måste ljuga, eller snarare vara oförmögna att uttrycka de där oljiga svarta känslorna som ligger med tindrande ögon längst ner i själens tjärpöl och hugger aggresivt efter det mesta.
Är det så enkelt att ni istället för att önska andra olycka, istället för att förakta de som helt uppenbart är mindre värda, istället för att spotta på det förvirrade fyllesnack som är dagens allmänna moraluppfattning, så skär ni er i armarna och bantar? I så fall är ni suckers.
Dubbla suckers, eftersom ni låter er behärskas av en hoper känslolösa idioter som inte har någon kontakt med andra människor. Tredubbla suckers, eftersom ni suger deras kön.
***
I Sjuhäradsbygden finns en ort som heter Fritsla.
(2 mars, 19:59)
Att dricka ett glas för att slippa ifrån sin ångest känns inte så originellt.Men vem fan är originell i dessa dagar?
Jag läste just om hur man begravde barn levande i Sverige och brände judar tilldöds i Tyskland under Digerdödens glada dagar, så min ångest behöver inte barastudsa runt i min egen navel, utan kan utsträckas till hela den miserabla mänskligheten som haltar fram genom tiden likt en elak alkis som gärna ger ett tjuvnyp åt varje levande varelse han passerar.
Att dricka ett glas för att slippa ifrån sin ångest känns inte så originellt.Men vem fan är originell i dessa dagar?
Jag läste just om hur man begravde barn levande i Sverige och brände judar tilldöds i Tyskland under Digerdödens glada dagar, så min ångest behöver inte barastudsa runt i min egen navel, utan kan utsträckas till hela den miserabla mänskligheten som haltar fram genom tiden likt en elak alkis som gärna ger ett tjuvnyp åt varje levande varelse han passerar.
Igår skrev jag, idag kommenterar tv:n.
Först: MTV visar "If I were a boy" med Beyonce.
Sedan: "How I met your mother", denna eminenta situationskomedi, tar sin början. Och Robin säger "I just remembered how open and vulnerable I was when I was sixteen. I just wanted to feel that way again."
Jag har alltid haft en djup förståelse för paranoid-schizofrena människor. Jag känner nämligen att det är den paranoida sidan hos mig som ger den mest sammanhängande och ofragmenterade bilden av verkligheten. Att jag istället låtsas att allt är som vanligt beror mest på att jag kan lura mig själv att må bra då. Såklart. Som Jan Stenmark skrivit: "Vissa är för dumma för att ha ångest. Det är smart."
Först: MTV visar "If I were a boy" med Beyonce.
Sedan: "How I met your mother", denna eminenta situationskomedi, tar sin början. Och Robin säger "I just remembered how open and vulnerable I was when I was sixteen. I just wanted to feel that way again."
Jag har alltid haft en djup förståelse för paranoid-schizofrena människor. Jag känner nämligen att det är den paranoida sidan hos mig som ger den mest sammanhängande och ofragmenterade bilden av verkligheten. Att jag istället låtsas att allt är som vanligt beror mest på att jag kan lura mig själv att må bra då. Såklart. Som Jan Stenmark skrivit: "Vissa är för dumma för att ha ångest. Det är smart."
Män är verkligen kaosartade försök till människor som, likt allt dåligt här i världen, förökar sig som tusan och dominerar andra livsformer. Män har dålig kontakt med sina egna känslor (bara det är ju ett av de största misslyckanden som kan åstadkommas, att ha dålig kontakt med sig själv), de har svårt att upprätthålla vettiga sociala relationer eftersom de inte kan prata om annat än ytliga ting, de har svårt att ta sitt ansvar för saker som faktiskt spelar roll - typ om de får barn - men klarar av att ta ansvar för meningslösheter som att arbeta som idioter, för då får de vara någon annan.
De våldtar, mördar, rånar och slår. De föraktar kvinnor för att kvinnor har allt de som de själva saknar, allt det som skulle kunna göra livet meningsfullt för dem. Och i och med föraktet för och hatet mot kvinnor så hindrar de sig själva och varandra från att bli hela människor.
Som tonåringar myste vi tillsammans i soffan, vi kunde säga att vi älskade varandra, och vi kunde bekänna saker för varandra som verkligen berörde vår innersta kärna. Nu gör vi inte det längre. Nu beter vi oss vuxet, även om vi är samma personer därinne. Det är det viktiga: vi är samma små personer därinne, men vi får inte leva längre.
De våldtar, mördar, rånar och slår. De föraktar kvinnor för att kvinnor har allt de som de själva saknar, allt det som skulle kunna göra livet meningsfullt för dem. Och i och med föraktet för och hatet mot kvinnor så hindrar de sig själva och varandra från att bli hela människor.
Som tonåringar myste vi tillsammans i soffan, vi kunde säga att vi älskade varandra, och vi kunde bekänna saker för varandra som verkligen berörde vår innersta kärna. Nu gör vi inte det längre. Nu beter vi oss vuxet, även om vi är samma personer därinne. Det är det viktiga: vi är samma små personer därinne, men vi får inte leva längre.
Ett land med ett stort militärindistruellt komplex är som en modern människokropp i en modern renstädad lägenhet. När immunförsvaret inte behöver försvara sig mot något löper det istället amok och skapar sig fiender. Katthår, pollen, muslimer, kommunister, nötter, kvalster, irakier, vietnameser.
Behöver vi ett starkt immunförsvar? Bara för säkerhets skull? Om Sverige skrotar sitt försvar helt, innebär det att vårt land har AIDS?
Behöver vi ett starkt immunförsvar? Bara för säkerhets skull? Om Sverige skrotar sitt försvar helt, innebär det att vårt land har AIDS?
Trots min nihilism och min förvirring, är jag övertygad om att vissa saker är sanna och korrekta. Jag har lärt mig dem genom tiderna, långsamt långsamt, en i taget.
* Minnets funktion är inte att lagra information utan att förbereda varelsen med minnet för framtida händelser. Minnet blickar alltså framåt, inte bakåt. Egentligen.
* Vi människor fungerar med hjälp av miniprogram som vi executar i situationer där de verkar passa. Vi har ett litet program för att gå på lokalbussen och dra vårt kort eller betala chauffören, så det är enkelt. Vi har kanske inte ett program för att gå på långfärdsbussen, så då blir vi lite nervösa. Och mest nervösa är vi när vi ska påbörja något helt nytt, då har vi inget program alls. Mest funktionella är de som har övergripand, ospecifika program, och de som har program som snabbt skapar egna underprogram istället för att stanna av och överlåta programskapandet åt huvud(haha!)enheten.
* En konstnärs handikapp blir till konstnärens kännetecken och stil, om konstnären bara har tid att skapa. Det finns inget dåligt ljud, bara dåliga öron.
* Brist på sammanhang är den minsta gemensamma nämnaren för alla psykiska åkommor, från schizofreni till smådeppighet.
* Det finns inget sammanhållet jag, ens teoretiskt. Medvetandet är ett ständigt bråk om hur kroppen ska agera, men kroppen gör ändå i stort sett som den vill. Jaget kan möjligtvis vara den stackare som ser hela sitt liv passera som en film: "varför gjorde jag så egentligen?"
* Människor blir som man behandlar dem, om man behandlar dem på ett konsekvent sätt (annars får de psykiska problem på grund av brist på sammanhang). Det går att skapa självständiga individer, men då måste man låta bli att säga åt dem att de gör fel hela tiden.
* Alla människor ljuger hela tiden, för sig själva och alla andra. Och det är tur det!
* Minnets funktion är inte att lagra information utan att förbereda varelsen med minnet för framtida händelser. Minnet blickar alltså framåt, inte bakåt. Egentligen.
* Vi människor fungerar med hjälp av miniprogram som vi executar i situationer där de verkar passa. Vi har ett litet program för att gå på lokalbussen och dra vårt kort eller betala chauffören, så det är enkelt. Vi har kanske inte ett program för att gå på långfärdsbussen, så då blir vi lite nervösa. Och mest nervösa är vi när vi ska påbörja något helt nytt, då har vi inget program alls. Mest funktionella är de som har övergripand, ospecifika program, och de som har program som snabbt skapar egna underprogram istället för att stanna av och överlåta programskapandet åt huvud(haha!)enheten.
* En konstnärs handikapp blir till konstnärens kännetecken och stil, om konstnären bara har tid att skapa. Det finns inget dåligt ljud, bara dåliga öron.
* Brist på sammanhang är den minsta gemensamma nämnaren för alla psykiska åkommor, från schizofreni till smådeppighet.
* Det finns inget sammanhållet jag, ens teoretiskt. Medvetandet är ett ständigt bråk om hur kroppen ska agera, men kroppen gör ändå i stort sett som den vill. Jaget kan möjligtvis vara den stackare som ser hela sitt liv passera som en film: "varför gjorde jag så egentligen?"
* Människor blir som man behandlar dem, om man behandlar dem på ett konsekvent sätt (annars får de psykiska problem på grund av brist på sammanhang). Det går att skapa självständiga individer, men då måste man låta bli att säga åt dem att de gör fel hela tiden.
* Alla människor ljuger hela tiden, för sig själva och alla andra. Och det är tur det!
Hemma hos mina föräldrar är det mycket som är konstigt. De verkar inte riktigt tycka om varandra, och när någon av dem försöker vara snäll så går de ändå om varandra, så att mottagaren av snällhet hämnas tidigare oförrätter istället för att bli glad. Samma fenomen har jag ibland upplevt i min egen lilla hämndvärld (jag skulle skriva "hemvärld" men det undermedvetna tog över), men inte konstant naggande, nötande och nervskadande.
Jag beter mig också konstigt där. Det krävs mycket för att faktiskt bryta sig loss och vara sig själv gentemot sina föräldrar. Kanske vill jag inte heller det, eftersom det innebär att bryta sig loss till en mer distanserad relation. Den enkla delen, att inte bry mig och oroa mig en massa, har jag genomfört (det var enkelt), men den svåra delen, att bete mig vuxet och distanserat och konstruktivt i det personliga mötet, har jag inte tagit tag i (det är svårt).
Min mor pratar i konstiga koder som jag inte förstår alls. "Hur är det?" frågar jag, och då svarar hon alltid något i stil med "jo, det går väl" eller "jag överlever" eller något annat lika upplyftande, men det är omöjligt att förstå vad hon menar. "Är det något som är fel?" frågar jag ibland när hon säger så, "nädå" säger hon då. Hon lever mycket för att sortera saker och hoppas nog mest på att få vara ifred från sin make om kvällarna.
Min far har för länge sedan tappat kontakten med det mesta. Han har inga vänner, och på sätt och vis har han ingen familj. Ibland försöker jag konversera med honom, men han har extrema konversations- jag menar koncentrationssvårigheter och man märker snabbt att han inte lyssnar på vad man säger. På typiskt manligt manér har det arbete som först dränkt honom sedan varit den tandpetare som hållit honom precis över ytan. Barnaskaran fasar för hans pension.
Föga upplyftande tankar denna Frejs och Frejas dag.
Jag beter mig också konstigt där. Det krävs mycket för att faktiskt bryta sig loss och vara sig själv gentemot sina föräldrar. Kanske vill jag inte heller det, eftersom det innebär att bryta sig loss till en mer distanserad relation. Den enkla delen, att inte bry mig och oroa mig en massa, har jag genomfört (det var enkelt), men den svåra delen, att bete mig vuxet och distanserat och konstruktivt i det personliga mötet, har jag inte tagit tag i (det är svårt).
Min mor pratar i konstiga koder som jag inte förstår alls. "Hur är det?" frågar jag, och då svarar hon alltid något i stil med "jo, det går väl" eller "jag överlever" eller något annat lika upplyftande, men det är omöjligt att förstå vad hon menar. "Är det något som är fel?" frågar jag ibland när hon säger så, "nädå" säger hon då. Hon lever mycket för att sortera saker och hoppas nog mest på att få vara ifred från sin make om kvällarna.
Min far har för länge sedan tappat kontakten med det mesta. Han har inga vänner, och på sätt och vis har han ingen familj. Ibland försöker jag konversera med honom, men han har extrema konversations- jag menar koncentrationssvårigheter och man märker snabbt att han inte lyssnar på vad man säger. På typiskt manligt manér har det arbete som först dränkt honom sedan varit den tandpetare som hållit honom precis över ytan. Barnaskaran fasar för hans pension.
Föga upplyftande tankar denna Frejs och Frejas dag.
När jag slår på det trådlösa nätverket känner jag det som en kvadratisk stråle rakt igenom skallbenet, hjärnan och hypofysen. Ett digitalt surr, vilket innebär något liknande myrkrig eller white noise, men mer ordnat; ett myrkrig där de svarta och de vita rör sig enligt ordnade mönster.
Vad kan man egentligen vänta sig, när det går att överföra 52 Mbit i sekunden - det är klart att det krävs en stark kraft, ett elektromagnetiskt fält som strålar rakt igenom en och överför ettor och nollor - bilder, musik, text, filmer - rakt igenom hjärnan.
Kanske kommer framtidens galningar att snappa upp digital information istället för radiosändningar. Kommer de att förstå? Kan militären dressera galningar till att avlyssna fiendens kommunikation, ett vansinnes-Echelon? Inuti en stor tratt ligger rader med missanpassade, nedsänkta i ricinolja, och rabblar upp det som passerar deras schizoida medvetande.
Det sociala samspelet synes mig helt vansinnigt, eftersom det i så hög grad bygger på omedvetna kraftfält, hormoner, undermedvetna preferenser och historiska händelser som egentligen inte har någon logisk koppling till det de påverkar. Idag har jag känt mig harmonisk med min syster, men oharmonisk med min käraste, men jag kan omöjligen fundera mig fram till varför.
Min käraste till exempel, tycker jag ju mycket om och vill vara nära, men vissa dagar så tycker jag att hon är jobbig. Men jag vet att det egentligen är något inuti mig det handlar om - mitt humör, mina reaktioner på något hon säger som påminner om något min mor sade när jag var tre år och blödde näsblod, något som klickar i hennes hjärnas och min hjärnas puls. Hur mycket jag än vet det så stör jag mig ändå. Det är väldigt frustrerande. Det blir en dubbelstörning, för jag stör mig även på mitt eget irrationella beteende, eller snarare på att det irrationella i mitt beteende blir synligt och tydligt.
Min dotter är så liten att hon för de flesta verkar heltokig, men hon är den enda jag känner som är helt logisk. Ramlar hon så grinar hon, är jag trött och sur blir hon trött och sur, är jag glad blir hon glad, är jag lugn och harmonisk går hon in på sitt rum och flyttar klossar, eller lägger kläder på huvudet. Vi har ett samspel som till stor del är begripligt, om man räknar mitt inre som en kaosfaktor som kan hitta på vad som helst (den orörlige röraren, eller kanske den orörlige röran), vilket själva det sociala spelet mellan mig och knodden sedan blir en reaktion på. Våra dagar är som en enkel klassisk vals, men ganska elegant och fin och den blir bättre varje dag. Mitt umgänge med andra vuxna är som någon rôten modern dans där alla dansar ryckigt och har ryggen mot varandra, och musiken är inspelade baklängesljud och ingen fattar någonting - publiken vet knappt när de ska börja applådera.
Min käraste till exempel, tycker jag ju mycket om och vill vara nära, men vissa dagar så tycker jag att hon är jobbig. Men jag vet att det egentligen är något inuti mig det handlar om - mitt humör, mina reaktioner på något hon säger som påminner om något min mor sade när jag var tre år och blödde näsblod, något som klickar i hennes hjärnas och min hjärnas puls. Hur mycket jag än vet det så stör jag mig ändå. Det är väldigt frustrerande. Det blir en dubbelstörning, för jag stör mig även på mitt eget irrationella beteende, eller snarare på att det irrationella i mitt beteende blir synligt och tydligt.
Min dotter är så liten att hon för de flesta verkar heltokig, men hon är den enda jag känner som är helt logisk. Ramlar hon så grinar hon, är jag trött och sur blir hon trött och sur, är jag glad blir hon glad, är jag lugn och harmonisk går hon in på sitt rum och flyttar klossar, eller lägger kläder på huvudet. Vi har ett samspel som till stor del är begripligt, om man räknar mitt inre som en kaosfaktor som kan hitta på vad som helst (den orörlige röraren, eller kanske den orörlige röran), vilket själva det sociala spelet mellan mig och knodden sedan blir en reaktion på. Våra dagar är som en enkel klassisk vals, men ganska elegant och fin och den blir bättre varje dag. Mitt umgänge med andra vuxna är som någon rôten modern dans där alla dansar ryckigt och har ryggen mot varandra, och musiken är inspelade baklängesljud och ingen fattar någonting - publiken vet knappt när de ska börja applådera.
Detta låter nog varken humanitärt eller humanistiskt, men är det inte dags att återinföra ättestupan? Själv tänker jag inte sitta och vegetera på ålderns höst och känna kroppen falla sönder, och jag irriterar mig fruktansvärt på vårt sjuka kristna arv som får oss att tro att människolivet är mer värt än innehavarens egen önskan att avsluta det - att man måste hålla människor vid liv även om de lider och själva vill dö. Hunter S Thompson sade mot slutet av sitt liv att han hade fått total panik utan vetskapen om att han kunde avsluta livet när han själv ville. Han sköt sig själv när han själv tyckte att det var dags, och vem kan klandra honom för att göra det valet?
Jag tror inte att jag kommer att vilja leva mycket längre än till sjuttio, och den som försöker tvinga mig älskar nog sig själv eller sina traditioner mer än mig.
Gällande självmord i yngre år stör det mig att det verkar vara de med höga ideal och ett rikt inre liv som tar livet av sig, snarare än alla de idioter som lever som djur och ständigt bara tänker på sin egen kortsiktiga njutning. Men förmodligen är väl gruppen Människor Som Blivit Rövknullade Av Pappa (bokstavligt eller bildligt) de som står för den största andelen självmord varje år. Det är för den delen alltid lustigt att tänka på hur mycket krut som läggs ned på vägsäkerhet för att få ner dödstalet under femhundra per år, medan över tvåtusen människor tar sitt liv varje år. Det kanske inte bara är jag som tycker att människor har rätt att bestämma över sitt eget liv och sin egen död.
Jag tror inte att jag kommer att vilja leva mycket längre än till sjuttio, och den som försöker tvinga mig älskar nog sig själv eller sina traditioner mer än mig.
Gällande självmord i yngre år stör det mig att det verkar vara de med höga ideal och ett rikt inre liv som tar livet av sig, snarare än alla de idioter som lever som djur och ständigt bara tänker på sin egen kortsiktiga njutning. Men förmodligen är väl gruppen Människor Som Blivit Rövknullade Av Pappa (bokstavligt eller bildligt) de som står för den största andelen självmord varje år. Det är för den delen alltid lustigt att tänka på hur mycket krut som läggs ned på vägsäkerhet för att få ner dödstalet under femhundra per år, medan över tvåtusen människor tar sitt liv varje år. Det kanske inte bara är jag som tycker att människor har rätt att bestämma över sitt eget liv och sin egen död.
När jag ser mig omkring och tittar på allt avskum, så får jag lust att krypa upp på det berömda taket med det berömda geväret och bara pricka en efter en. Men då skulle jag säkert lyckas avliva rättskaffens människor med sunda värderingar och försörjningsplikt, och precis missa kristdemokratiska lokalpolitiker.
Allt är i grunden vilja till makt, men allt är också banal idioti.
Jag börjar undra om jag har Aspergers. Jag har svårt för det sociala samspelet, och jag har börjat inse att människor i allmänhet är otroligt korkade jämfört med mig.
Allt är i grunden vilja till makt, men allt är också banal idioti.
Jag börjar undra om jag har Aspergers. Jag har svårt för det sociala samspelet, och jag har börjat inse att människor i allmänhet är otroligt korkade jämfört med mig.
Dagens nedladdningslista:
Lone wolf and cub; hela den japanska serien om sex filmer
Tetsuo, the iron man; en japansk film som verkar helsjuk
Zatoichi; hela serien om den blinde samurajen, 26 filmer från 1962 till 1989. Om det är good stuff så kommer det att bli helt fantastiskt att ha en så lång serie.
Women in cell block 9; en fängelse-explotation-film, tror jag.
Suicide Circle; en japansk film som handlar om att fler och fler börjar ta livet av sig. Ska tydligen vara oförutsägbar. Säkert bra, den är ju japansk.
Äldreomsorgen i övre Kågedalen, av Nikanor Teratologen, som radioteater!
Ett hopklipp av Fedor Emelianenkos matcher i den asiatiska kampsports-ligan Pride. Han är sjuk, Fedor, med sin döda ryska blick och lugna inställning.
Amazon Jail; kan man ju undra vad för typ av film det är? Fängelse-exploitation?
Ilsa 3-pack; jag var ju tvungen när jag börjat på temat.
En Pride-gala och de senaste Ultimate Fighting Championship-galorna, plus UFC 31-50 (snart har jag alla)
Klarspråk. Ett snitt rakt in i hjärnan på undertecknad. Det blir inte vackert, och även om jag står för allt jag skriver tänker jag inte gå med på att något av det hålls emot mig. Köp biljetten, åk med.
***
Låt oss alla stanna upp ett ögonblick, och fundera över livets stora mysterier.
Vi frågar oss, med andan i halsen och orons svett i pannan, varför det inte finns några asiatiska bänkalkisar i våra parker. Det onaturliga urval som gör att vi nästan aldrig ser negroida mongoloider kan väl inte spela in här? Den etniska homogeniteten bland lodarna är överhuvudtaget förvånansvärt stor. Muselmanerna dricker förvisso inte alkohol, men nog förnöjer vissa av dem sig med andra stimulerande medel, och borde inte somliga förfalla här i alkoholens förlovade land där ingen högtid avnjuts utan en förkrossande fylla? Kanske är det helt enkelt så att den svenska nationalkaraktären är så depraverad att vi, som ett av få folk, klarar av att så nedgånga att vi sitter ute på en bänk och dricker träsprit i den kallaste vinter, trots ett ofantligt skyddsnät. Tiggarna i Calcutta sitter där för att de blivit av med båda benen och är helt utelämnade åt sig själva för att överleva. Tiggarna i Sverige söp upp bidraget.
Vi undrar sedan om inte nästan hela svenska folket på ett eller annat sätt är alkoholister. Jag upptäckte härförleden att det som sammanband min vänskapskrets från ungdomen inte var vår bohemiska originalitet eller vår predestination att bli något stort (i stil med lagerarbetare, äldrevårdare, arbetslösa, halvfärdiga studenter och kåkfarare) utan det faktum att en eller två av våra föräldrar älskade flaskan mer än sina barn. Naturligtvis kom detta fram på fyllan. Så: finns det någon i detta smala land som inte har en relation till någon som gärna struntar i alla konsekvenser så länge rusets ruelse utlovas?
I detta nu vaknar en liten en, och säger BUÄÄÄH! Således sätts egenintresset framför er, den stora massans, behov av klarspråk och direktinkoppling i Författarjagets hjärna. Vi frågar oss: vad har alla dessa ord givit oss? Min dotters vokabulär uppgår till "mamma", "pappa", "titta", "vov-vov", "mmmm" (mat), "aaah" (vatten), "nej", "kh-kh" (klocka) och diverse ljud, och mycket tyder på att hon är lyckligare än både du och jag. Men vad är väl lycka jämförd med den storhet som kommer ur djup, konstnärlig, svårmodig, smakfullt svärtad och halvproduktiv depression?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)