Poor Papa poopar

Den främsta anledningen till att jag inte uppsöker en psykolog är att jag förväntar mig att bli grymt besviken om det är en människa som är trögare än vad jag är, och det skulle det nästan säkert vara. Vad skändad jag skulle känna mig om jag satt och strukturerat lade fram vissa beteenden och trosföreställningar som jag finner problematiska hos mig själv för en främling som jag ser som proffesionell, för att mötas av en respons som jag förmodligen redan har givit mig själv.

Drömmen skulle vara en extremt bildad psykoanalytiker som kan utmana mina tankar om världen och mig själv. Men det som verkligen behövs är förmodligen en kall och klinisk behaviorist som utformar konkreta åtgärder för att operera bort de beteenden hos mig vilka inte leder till något konstruktivt.

Erfarenheten jag gjort utifrån iakttagelser av andra, är att det att gå i terapi verkar vara ett symptom snarare än en bot, förutom möjligen parterapi - vilket är lite lustigt eftersom populärkulturen visar den motsatta bilden, och framställer parterapi som något som genomgås när det ändå redan är kört. Parterapi skulle inte vara några problem att uppsöka, men det behovet har jag ("vi") inte vad jag vet.

Jag har fått bilden av att psykologer mest kan hjälpa till att hitta orsaker, om vi inte talar om den handlingsinriktade KBT:n. Och orsakerna har jag inga problem att hitta, inte heller är det svårt att göra kopplingar mellan mönster i mitt liv och beteenden jag har, och inte heller mellan konkreta händelser i min barndom och mina tankar och beteenden nu. Det är intressant att fundera över hur stor del av min uppfostran som kommer från litteraturens och filmens värld, och hur jag genom vissa försanthållanden i litteraturen jag läst tagit till mig vissa värderingar som har gett oanade konsekvenser. Som exempel kan nämnas att den principfasthet och älighet som genomsyrar allt från barnböcker till klassisker som "En världsomsegling under havet" gjorde mig till någon slags liten satanist redan i mellanstadiet. Det hela handlade enbart om att jag blev upprörd över de bibliska, mest de gammaltestamentliga, historiernas hyckleri och inkonsekvens. Det kluriga i det hela är att jag aldrig diskuterade det med någon, eftersom jag inte kunde komma på vem jag skulle kunna prata med som skulle förstå eller vara intresserad. Inte för att jag kände mig udda, utan för att jag utgick från att folk omkring mig var för korkade. I högstadiet kunde jag sedan dra det hela till någon slags "stil" men då blev det hela mer känsla och mindre förnuft och innehåll.

Skulle en vanlig psykolog kunna visa mig kopplingen mellan satanismen, buddhismen, nazismen, anarkismen och konservatismen - riktningar som alla behärskade mig i olika grad under min högstadietid. Om man vill röra om lite extra i grytan kan man tillägga att jag också omfamnade hip-hop-kulturen, hacker-kulturen, rave-kulturen, rollspels-kulturen och den vanliga ut-och-supa-svennebanan-kulturen. Men det kanske bara är så, när man söker efter fasta punkter.

Som alla andra har jag lugnat ner mig och blivit mindre radikal med åldern. Nu vill jag bara att en intelligent elit ska ha makten över pöbeln som kan leva sitt Let's Dance-liv ifred så länge det ger oss i eliten vad vi behöver. Total frihet åt eliten, skendemokrati för massan - ungefär som idag, men eliten ska vara Skaparna. Men jag tycker faktiskt inte att man behöver skjuta av så många människor längre.