Vi har kommit dit nu, till kapitalismens seger. Jag är känslig för vad som strömmar genom världssjälen runt mig, och man talar inte om kapitalismen längre, den bara är. Kritik av kapitalismen, kristeori och what have you, är bara loja naglar som drar längs den hårdlackade ytan. De ton och ton och ton av järn som dväljs därunder är det ingen som ens kan tänka på att angripa, för järnet är vi.
Det absurda är att allt är framlagt i förväg av den marxistiska teorin: varufieringen, alienationen, kapitalets ökade makt. Men vi har inte kunnat motverka det ändå. Jag tillhör en generation som alltid frågar "vad kostade det?" Allt kretsar kring pengar, vilket hade varit förståeligt om vi var fattiga, men vi lever i den allra överdådigaste lyx utan att inse det. Att vara fattig är att inte ha råd med den senaste datormobiltelefonen. Att vara utfattig är att vara tvungen att köpa Euroshopper-pasta. De som är fullkomligt utslagna i min ålder har så nogsamt grävt sin egna grav att inget samhälle kan stoppa dem. Naturligtvis vill kapitalets tjänare ändra på detta - inkomstskillnaderna måste öka och rädslan för att falla nedåt i samhället måste öka. Skyddsnätet ska klippas upp och propaganda-apparaten ska visa vilka idioter det är som hamnar i lyxfällan.
Jag träffar människor i min egen ålder som säger sig inte ha råd med olika saker, fast de lever i par och båda arbetar heltid. Jag har inte upplevt det i första hand, men det verkar inte vara så vansinnigt dyrt att ha ett hus jämfört med att hyra en lägenhet, men ändå är det något hos dem som gör att de inte har några pengar. Och när jag säger att jag vill arbeta maximalt tre dagar i veckan, för att ha tid med livet, så får de något drömskt och sorgset i blicken och mumlar att "om man ändå kunde göra det", som om det vore en dröm förunnad ett fåtal i eliten.
Jag har smakat kapitalismens tentakler i de nya drogerna, som massproduceras i kinesiska fabriker för att ge den rika världen kickar som liknar den förlorade guldålderns äkta droger, som hade en gemenskap, en mystik och en religiös sida. Ingen kommer skriva hyllmeter om nBome eller de dissociativa siffer-och-bokstavs-kombinationer som flyter runt och muteras i takt med lagstiftningen.
Kapitalismens droger gör försökshamstrar av ensamma själar som söker lindring i den kalla världen. Doktorerna skriver ut de lagliga varianterna, osynliga langare bakom elektroniska murar säljer de halvlagliga. De speedade psykedelierna känns som den nya musiken låter, syntetiskt, färgglatt, pulserande, svettigt, ihåligt, tomt och meningslöst. Den tunga psykedelian lånar de psykedeliska svamparnas mögliga mystik, men blandar upp dem med känslan av att vara en av människorna som ligger förpuppade som levande batterier i filmen The Matrix. Det finns en varelse där, en gudom, men den är avlägsen och den bryr sig inte om dig. Du känner den men får ingen kontakt. Du är i dess sfär, men du är avgränsad av att substansen du tagit inte är cubensis eller mjöldryga utan något som sprungit ur det rena vinstintresset.
Det finns inget kvar. Ingen kyrka, ingen gud, ingen socialism eller solidaritet, ingen kamp, ingen gemenskap. Det finns inga människor, bara vackra eller fula kroppar, bekantskaper, kontakter och arbetsgivare. Det finns ingen konst, bara konstföremål som säljs för så och så mycket. Det finns inga hem, bara mäklarobjekt och utställningslokaler som städas av en skattefinansierad piga. Det finns ingen sjukvård, socialvård, utbildning eller barnavård, utan bara verksamheter du som kund kan välja bland för att fylla dina behov och maximera din arbetsförmåga.
Man tar ett kort med sin telefon på den vackra solnedgången och lägger upp det på den senaste foto-delar-tjänsten. Sedan skyndar man vidare. Man sitter vid datorn och hummar åt sina barn. Barnen går bredvid varandra med varsin telefon.
Jag ser ett stort monster, som sträcker ner sina elektriska tentakler och stryper oss alla.
Tentaklerna kopplar in sig via telefonerna och masserar våra hjärnor tills de är omogna spädbarns hjärnor, som behöver omedelbar bekräftelse och tillfredsställelse. Alla tjänster är gjorda för att fylla våra behov, och fyller de inte våra behov så selekteras de bort. Nätet följer den kapitalistiska evolutionen, och ingen kontrollerar vad som händer eftersom nationalstaterna, som brukade bestämma, saknar makt.
Tentaklerna slingrar sig in i våra hjärtan och sprutar oss fulla med motstridiga impulser och tvåtusen års babbel om hur kvinnor och män ska vara, hur människor ska vara, vad som är gott, vad som är rätt, vad som ska hämnas, vad som är roligt, vem som bestämmer, vem man ska lyssna på.
Tentaklerna smeker våra kön och understödjer reptilhjärnans vilja att knulla runt genom att ge oss oändligt med nakna främmande kroppar att betrakta. Aldrig har jag förstått kapitalismen bättre än när jag klockan fyra på morgonen använde en surfplatta för att komma in på en porrsida. Ensam, med hjärnan fullproppad med designade droger som skapade en feber i mig och fick världen omkring mig att darra som en vattenyta som utsätts för vibrationer, såg jag en värld av utnyttjande och själlöst knullande, bakom en dallrande skärm vars pixlar flöt in i mina fingrar i oljiga strängar. Pornografin är kapitalismen. Pornografin är vår djupast liggande drift, förråad och varufierad bortom förståelse. Det är som att pissa på ett altare, som att knivskära små barn, som att skjuta paintball på sixtinska kapellet. Närhet, ömhet, värme, kärlek - att omsluta varandra och förenas - förvandlat till ett själlöst, regisserat monster som tuggar i sig människor, både de deltagande och de betraktande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)