Vad jag knarkar när jag knarkar löpning

Som beroendepersonlighet som har blivit uppäten av det mesta man kan tänka sig är jag van att hamna en verklighet som dikteras av något som står utanför mig, något jag måste ha och som går före relationer, plikter och långsiktiga mål. Eftersom jag lever som en del av en bortskämd adel i ett samhälle uppbyggt att dalta, både det officiella samhället och det sociala samhället, har jag kunnat klara mig bra ändå.

På samma sätt som beroenden egentligen inte handlar om det man är beroende av, det vill säga substansen, handlingen, beteenden, situationen och de psykofysiska effekter de ger, så kan jag inte säga att någon av mina relationer blivit skadade av mina beroenden och mitt hopplösa sökande. Det är min personlighet som de inte har orkat med, i så fall.

Som tur är kan jag för tillfället glida genom samhället smidigt som ett vaselindränkt doktors-plasthandskfinger förbi en ringmuskel, eftersom jag hamnat i ett beroende som är social accepterat och till och med ansett nyttigt. För självklart får samhället panik och vill stänga ute mig, tvångsvårda mig och fängsla mig för barnens bästa om jag skulle ägna mig åt att försöka utvidga mitt medvetande genom att kasta ett kalejdoskopiskt ljus över musik och öppna dörrar i mitt medvetande och min kognition som de flesta aldrig ens kan ana finns där, men om jag köper dyr utrustning och kutar runt kring mitt bostadsområde är det helt okej, ja det anordnas till och med stora evenemang där människor springer tillsammans.

Att springa är definitivt en tripp, åtminstone om man som jag utmanar sig själv varje löptur och driver sig själv förbi det bekvämas gräns. Tiden tänjs ut och minuterna blir oändligt långa och plågsamma, samtidigt som en euforisk känsla sprider sig mer och mer genom kroppen när hormonsystemet inser att man inte tänker sakta in, och desperat försöker ge smärtlindring. Trots att tiden nästan stannar, är det en chock när man kommer tillbaka och inser att det har gått en timme, och att andra har kunnat göra en massa riktiga sysslor under tiden man bara sprang och sprang i ett rus av svett, musik och brist på tankar. För tänka, det kan man inte. Tankarna står till, så länge det inte är tankar om hur man ska klara nästa minut, hur långt man sprungit, om man måste öka eller spara på krafterna eller något annat simpelt. Större tankar kan aldrig få fäste, eftersom man är fullt upptagen med att andas, välja väg och hålla hastigheten. Löhpningen är meditativ, men på ett lite hurtigt sätt. Du kommer inte komma med andra insikter än att du klarar att pressa din kropp mer än du trodde, Världen är sig lik. Kanske förändras din attityd till andra människor, men inte så mycket mer än att du tycker att de är korkade som inte ger sig ut och springer, eftersom man mår så mycket bättre i tillvaron då. Den inställningen brukar inte vara uppskattad bland icke-springare.