Värdefulla saker min hjärna sparat för alltid och ibland häver hur sig inuti:

"You lost me, coach!" (så fort någon babblar om något ointressant)
"Hurry! Into the tunnel! You'll be safe there!"
"You know we aren't meant to exist in the outside world. Come on, let's go home."

"I never intended to steal a diamond, or to kill a man"

"The future is now!"
"I just wanna hang out! No big deeeaal!"
"They were speaking some foreign language... I think it was... Asian!"
"Okey, we're playing prison rules"

"What? Is this not a reasonable place to park?"
"Why don't u-yey, and I-yey, gogey and get the uffstrey, outta the unktrey?"

I sladdarnas rymd kan allt hända, men det sker väldigt långsamt. Världen snurrar snabbare och snabbare tycker di gamle, men jag chockas om och om igen över hur långsamt allting går, hur många program som inte utvecklas och hur mycket som bara blir liggande och samlar damm i informationsmotorvägens dike. Både fildelning och torrenter var idéer som pressade fram sig själva, men med tanke på att ett välfungerande nät funnits i minst femton år är det inte så mycket att komma med. Människan är en patetisk varelse.

Tio svåra år, tio plågor, sedan Göteborg genom en reva i rumstiden hamnade i Tyskland '67 med allt vad det innebar av skjutna demonstranter, brutala poliser, och efter det ett sammansvetsat borgargäng som massakrerade lag och rätt för att sätta åt subversiva krafter och fria uppenbara missdådare i de egna leden.

Som förälder är det viktigt att alltid vara lycklig. Det är straffbart enligt flera paragrafer att antyda att barn inte skänker oändlig lycka och tillfredsställelse. Naturligtvis får man klaga på att ens liv är förstört, men alltid med modifieringen att man är lycklig ändå och absolut inte ångrar sig. För om man ångrar sig vill man döda sitt barn. Om man kan tänka sig en alternativ verklighet, där man inte fått barn, och längta dit, så vill man döda sitt barn. Mördare mördare, tänker omvärlden.

De flesta män hanterar detta genom att skita i sina barn och göra det de känner för. De flesta kvinnor genom att fördumma sig ytterligare och bli eviga avelskor. Resten av livet skaver barnen på sina föräldrar, vars hela väsen skriker av leda och vanmakt och bara vill komma ur sin bur. I praktiken kan ju ungarna överleva från sex års ålder, men de ska infantiliseras så att de inte blir levnadsdugliga på mycket längre, kanske aldrig. Och om det då faller ett hårt regn på dem kommer hälften självdö och hälften svälta ihjäl.

Som förälder är det viktigt att alltid vara lycklig gentemot sitt barn. Om man är ledsen blir ens barn ledset (och om man inte impregnerar barnet med intelligens får det arbeta i headset). Blir man arg ofta får man ett mesbarn, eller ett aggressivt barn. Som om man inte var nog bunden av sociala konventioner innan så ska man nu även känna sig iakttagen av oskyldiga blåa barnaögon som följer ens varje rörelse och påverkas av dem. Och om man inte sköter sig har man inte längre någon rätt att hata sina föräldrar för alla deras fel och brister. Lycklig knycklig.

Läraren måste alltid vara optisk i sina bedömningar. Ibland rentav koptisk när ämnet så faller, faller ur elevens ("pupillens" på engelska) kläggiga röra till medvetande. Irisk, måste man vara, när pupillens iris så bjuder, alltså när det blir perifert och ämnet avviker från eleven så att den stackars unga själen står där och tvingas haspla ur sig allt det som spelas upp i dess inre tragikomiska teater. Då blir läraren irisk. Full, vildögd, oregerlig, sparkar sönder elevarbetets dörr med stövelbeklädd fot och ropar "OY!"