Poor Papa poopar

Som förälder är det viktigt att alltid vara lycklig. Det är straffbart enligt flera paragrafer att antyda att barn inte skänker oändlig lycka och tillfredsställelse. Naturligtvis får man klaga på att ens liv är förstört, men alltid med modifieringen att man är lycklig ändå och absolut inte ångrar sig. För om man ångrar sig vill man döda sitt barn. Om man kan tänka sig en alternativ verklighet, där man inte fått barn, och längta dit, så vill man döda sitt barn. Mördare mördare, tänker omvärlden.

De flesta män hanterar detta genom att skita i sina barn och göra det de känner för. De flesta kvinnor genom att fördumma sig ytterligare och bli eviga avelskor. Resten av livet skaver barnen på sina föräldrar, vars hela väsen skriker av leda och vanmakt och bara vill komma ur sin bur. I praktiken kan ju ungarna överleva från sex års ålder, men de ska infantiliseras så att de inte blir levnadsdugliga på mycket längre, kanske aldrig. Och om det då faller ett hårt regn på dem kommer hälften självdö och hälften svälta ihjäl.

Som förälder är det viktigt att alltid vara lycklig gentemot sitt barn. Om man är ledsen blir ens barn ledset (och om man inte impregnerar barnet med intelligens får det arbeta i headset). Blir man arg ofta får man ett mesbarn, eller ett aggressivt barn. Som om man inte var nog bunden av sociala konventioner innan så ska man nu även känna sig iakttagen av oskyldiga blåa barnaögon som följer ens varje rörelse och påverkas av dem. Och om man inte sköter sig har man inte längre någon rätt att hata sina föräldrar för alla deras fel och brister. Lycklig knycklig.