Poor Papa poopar

Borde jag publicera det här? Tja, varför inte?

Jag hyser vad DN:s kultursida skulle kalla "en obehaglig människosyn som skymtar mellan raderna."

Samtidigt som jag är rörd och förundrad över vårt extremt handikappanpassade samhälle, där specialbussar kör i skytteltrafik med olika skröppelmajor och -nissar, kan jag inte för mitt liv förstå hur det är möjligt för dem som är defekta från början att finnas till. En av mina största fasor är att få ett handikappat barn. Alla verkar rädda för det (eftersom alla är precis i min ålder och min situation och tänker i ungefär samma banor som jag) men jag misstänker att de är rädda för det på ett annat sätt. Hur vet jag inte riktigt, eftersom andra människors tankar brukar vara väldigt förvirrade och absurda. Men jag är rädd för att få ett handikappat barn eftersom jag skulle förväntas ta hand om och älska det, som om det vore en fullvärdig människa. Det skulle bli en konstig charad.

När man träffar på till exempel mongoloider, så verkar de befinna sig på samma nivå som en hund. Och det är inte så dåligt; hundar är intelligenta och har ganska komplexa personligheter. Men de är inte som människor. De kan inte kontrollera sin sexualitet och utför trick för att få belöningar (både hundarna och mongoloiderna). Jag tror att man kan ha det jättefint med ett Downs-barn och se det som ett riktigt barn och så, men jag har lika svårt att förstå det som att förså folk som tar sina hundra på så jävla stort allvar. Min granne har till exempel skickat sin hund till ett specialistsjukhus i en annan stad. När hon berättade var jag nära på att säga att hon var helt sjuk i huvudet och borde lära sig prioritera. "En hund blir ju som ens barn" sade hon. Och hon menade det nog bokstavligt. Jag har faktiskt träffat många som ser sina hundar som mänskliga varelser. Jag tycker det är konstigt, men accepterar det (så länge mina intressen inte hamnar i konflikt med hundens). Men jag tänker inte försöka spela det spelet själv, eftersom det är så uppenbart hur det egentligen ligger till.

Så, hur fasen skulle jag kunna älska ett barn som inte skulle kunna greppa något av det som jag anser gör livet värt att leva? Visst, propagandan säger att när det väl händer så älskar man sitt barn ändå, men det stämmer om du är en förprogrammerad Qvinna som gör det som förväntas av dig och känner det du borde känna. Jag hade sett en framtid av skötsel och apport, och jag hade inte gillat det. Och vad gör man då? Om vi bortser från att man har relationer med släktingar, barnaföderska och så vidare, som ju hade steglat en för ens svek, och bara fokuserar på: vad händer om man säger att man inte vill ha ett barn som är handikappat, att de kan behålla det på sjukhuset och göra vad de vill med de`? Tvinar de en att ta hem det ändå? Måste de inte behålla det om man till exempel hotar med att missköta det (det skulle jag inte göra, eftersom jag anser att lidande är det värsta som finns och måste motverkas = är vegetarian, hjälper gamla tanter, beter mig snällt ; men man kan ju hota med det)?

Det blev inte mycket till klarspråk, men den obehagliga människosynen finns ju åtminstone i raderna, inte emellan dem. Egentligen är det så här: jag tycker man ska få avliva handikappade barn, om föräldrarna verkligen vill det. På så sätt minskas lidandet extremt mycket, både barnets och föräldrarnas. Men det får man ju inte säga, för då får man inte hålla tal för Sveriges Riksdag (läs: Peter Singer)