Poor Papa poopar

Det är lätt att populärpsykologisera sig själv: hitta mönster i sitt handlande, förstå kopplingar till sin barndom och Stora Händelser, och till den kultur man är kvävd av.

Är man inte helt förbannat pantad (vilket man oftast är) kommer dock insikten till slut att det man pysslar med är just ett pyssel; man plaskar runt i strandkanten och kanske bygger ett och annat sandtorn med sin hink, men aktar sig noga för att gå ut djupare än till vaderna.

För skräcken över att stirra ner i den avgrund som är ens inre är så massiv att man kan bygga ett helt liv kring att undvika den. Att analysera sig själv litegrann och komma fram till att man har svårt att värdesätta sig själv och det man gör, och att det beror på dålig uppmuntran i barndomen, eller ett underfinansierat skolsystem, eller att man upplevt ett misslyckande som ärrat en för livet - att lite käckt tänka i dessa banor, kanske göra en anteckning och sedan lägga det hela åt sidan, är ingenting mot att ropa ner i sitt eget inre och fråga om man har något människovärde.

Mustaschprydda blodsprängda män har alltid hävdat värdet i att tränga djupare in i allt, oavsett priset. Varför? Varför har det ett egenvärde att riva sina egna noggrant uppbyggda murar för att släppa ut ett svart vanvett utan annat mål än att skrika ut de sanningar som omöjliggör varje relation med en annan människa?

En gång visste jag varför, helt säkert. Men det tynade bort när jag blev äldre. Men eftersom det fanns där, så växte inte något annat fram istället - det lugna familjelivets lycka och de små sakernas upphöjande till livets väsentligheter kan aldrig rota sig i en själ som letat sig själv på allvar, och som varit beredd att offra det mesta för att utvecklas.

"Vissa är för dumma för att ha ångest. Det är smart."