Poor Papa poopar

Ibland, ofta, vill jag fly ut i skogen där man kan vara sig själv och leva enligt de traditioner man själv skapar. Det som fick mig att tänka på detta var att jag idag, när jag planlöst vandrade runt, fick ett otroligt behov av att klia mig på röven, mitt emellan skinkorna. Jag hamnade i en mardrömslik situtation. Det var människor överallt. När jag rundade ett hörn till en gata som brukar vara övergiven var ett vägarbete i full gång och feta tanter solade utanför husportarna. Jag vandrade gatan fram, spastiskt ryckande, för att slutligen bege mig ut på en liten trottoarplätt utan hus, bredvid en tom parkeringsplats och en väg där inga bilar just nu åkte. En sista koll över axeln bara... och visst fan går det någon liten djävla skolkande högstadiebrutta där och röker på en olagligt tillskansad cigarett!

I sådana lägen längtar jag efter att springa naken i djungeln och bete mig precis så som det är naturligt att bete sig. Kliar det, så kliar man, ska det vara så jävla svårt för de sociala konventionerna att förstå det?

Ibland känns det som om alla sociala regler bara finns där för att djävlas med en:
Man ska vänta med att äta tills alla har fått mat, hur hungrig man än är
Man ska inte klia sig när det kliar
Man ska inte fisa även om gaserna trycker sig mot rektum som en galen hop amerikaner mot varuhusets dörrar en readag
Man ska inte skratta om någon ramlar, även om det är sjukt roligt
Man ska inte låtsas om det om man själv halkar går ner i spagat så att ljumskarna trasas sönder till slamsor, nej upp igen och gå därifrån med sur min och ignorera att alla skrattar inombords

Ibland är reglerna en utmaning. Man kan känna sig som en stoisk buddhist när man lugnt väntar trots att ångorna från maten ringlar sig in i näsan och rakt upp i hjärnbarken. Men ibland vill man bara slita av sig kläderna mitt på gatan och bita första bästa förbipasserande, gnugga rumpan mot närmsta cementblock och försvinna upp i närmsta träd.