Tilliten dör aldrig

Tilliten dör aldrig, kärleken dör aldrig. Den bara äter sig själv och andra, om och om igen, och växer sig större.

Jag slutar aldrig lita på andra. Jag har känt en nafsande föraning av hur det skulle kännas att ge upp det, när någon som lovat att hon alltid skulle finnas kvar försvann, och försvann med en självklarhet som sade att jag borde ha insett att det där bara var lögn, sådant man säger. Efter det fanns det något nytt i mig, en mörkt runt moln med lysande små stjärnögon som låg och mumlade i mitt inre men vildsint vaknade till om jag började intressera mig för någon, och började skrika om att du vet ju hur det blir, du vet ju att slutet finns inetsat redan från början och att hur underbar en ny människa än verkar så fungerar de inte som du!

Jag bygger ett palats i mitt inre åt andra, och inte den sortens papperspalats ni andra verkar roa er med, som lättvindigt blåser bort vid minsta vindpust och inte lämnar några mer spår efter sig än någon liten remsa som sitter och irriterar i en ventilationstrumma någonstans. Jag bygger en rejäl grund av sten, och djupa pålar in i själva min kärna, och på detta bastanta fundament uppför jag sedan ett överdådigt palats, där allt är beständigt. Mina minnen falnar inte, mina känslor försvinner inte, "I've never fallen out of love, I still love every woman I ever loved" som en man sa i någon dokumentärtrailer som flöt förbi mig nyligen. Det stämmer inte riktigt, för en kvinna har jag slutat älska, men hon var mitt första misstag, den som man lärde sig av, den man fick den negativa delen av sin människokännedom av, den magkänsla som varnar en för andra som är som henne. Alla de andra finns kvar i mig, och att tänka på att de gått vidare är sårande. Varför vill människor gå vidare? Hur kan man byta ut sina känslor för någon som man bestämt att man vill dela dem med, som man varit nära och berättat om sitt innersta för, öppnat sig för? Dessa saker är för mig obegripliga. Det kan vara ett misstag att bli ihop, men hur kan man leva med sig själv när man tänker att kärlek är att hitta någon, dela allt med den, och sedan när man inte känner romantisk kärlek längre bryta alla band istället för att låta den romantiska kärleken få en fortsättning i en vänskaplig kärlek? Blir inte hela ens liv ett misstag då, ett ständigt upprepat misstag, att inte bara sitta fast i det ändlösa hjulet av begär och besvikelse utan faktiskt förvränga det till något ännu värre och tristare? Är det inte en förolämpning att bli älskad av en sådan människa, eftersom det betyder att man inte duger till att vara en som finns i hennes liv resten av hennes liv?

Mina palats står kvar där. Fem stycken är de än så länge, eller sex om man räknar min ungdomskärlek, men det byggetär inte resultatet av ett förhållande utan av några års trånande, så det är mer ett glasslott byggt av mina projektioner.

Och tre av dessa människor har definitivt lämnat mig och försvunnit. Två har glidit bort långsamt, inte varit så intresserade när det inte handlade om en parrelation, en har brutit alla band. Ett av slotten står prunkande och strålar, men jag har ingen aning om det liksom de andra kommer bli tomt, lika lysande men utan möjlighet att fyllas med liv och rörelse. Det femte är ofantligt, uppbyggt under många år, är fullt av liv, ett labyrintiskt kaos som ständigt byggs på, allt från barockt utsmyckade elfenbenstorn till gråa och trista tjänstebostäder och kontor. Palatsets pålar har skjutit ut sina rötter och växer ständigt djupare in i mig, ger och tar näring från resten av mig.

Jag vet inte om det fungerar att leva såhär. Att ständigt hitta nya människor som jag direkt bestämmer mig för att lita helt och hållet på, berätta allt för, ge allt, och inte knäckas när de efter ett tag försvinner för alltid. Kanske borde jag knäckas; ge efter för det lilla svarta molnet som är realistiskt och utgår från hur världen ser ut. Jag kan nog vara nöjd ändå, utan sprakande fyrverkerier. Jag är ju inget barn. Och att bli vuxen är enligt alla mina observationer av andra synonymt med att bli oändligt tråkig. Prata hus. Knega på. Passa in.