Tid gjord av honung, långsam och söt

Beroendet. Det finns överallt, och det styr hela min organism. Jag är inget mer än en säck med inälvor, en ryggrad och en avancerad fettklump, omgivna av muskler och hud; ett fordon som för ett genetiskt material genom tiden och genom utvecklingen, ett material som ingen vet var det kommer från eller varför det finns. Det genetiska materialet har helt säkert ett mål, men det blir mer och mer tydligt att djuren som transporterar och utvecklar generna inte har någon som helst betydelse, annat än som myror i en stack. Och min avart av den krälande biomassan är programmerad att vara beroende. Hjärnan flödar över av belönande signalsubstanser när blodet signalerar att magen tagit emot socker och fett, och det trubbiga belöningssystemet lär sig gärna att bli beroende av annat också. Och när belöningssystemet inte får det som det vill ha blir det tjurigt och börjar djävlas med kroppen - huvudvärk, kallsvett, dåligt humör, trötthet, apati, sug efter substitut... en lågintensiv tortyr ämnad att göra livet omöjligt tills behovet blivit tillfredsställt. Därför vaknar jag och känner, direkt efter att jag fått i mig energi och proteiner, ett sug efter något sött i hela kroppen. Huvudet varnar för huvudvärk om jag inte får kaffe. Kroppen vill komma utomhus och ha frisk luft, annars tänker den låta mig genomlida dagen med en däst känsla, grus i ögonen och slem i halsen. Snusen måste in, annars kommer mitt dåliga morgonhumör, som är ett resultat av sockerjunkiens toppar och dalar och förmodligen någon eller några öl på kvällen som stör nattsömnen, förvärras stegvis tills jag exploderar. Så segar man på genom dagen, och det är lätt att anlägga perspektivet att dagen är ett enda behovstillfredställande, med viloperioder då hjärnan är tillfredsställd och timglaset vänts. Det som är så härligt med att vara människa är att man begåvats med ett medvetande och en massa komplexa tankefunktioner, som man inbillar sig har någon slags förnuft men som egentligen bara är djuriska idiotbeteenden dolda bakom en mur av ord. Och belöningssystemet är gärna med här också, och blir beroende av beteenden som skänker tillfredsställelse på något sätt. Dessa beteenden kan vara helt motstridiga - kroppen är som bekant som biologiskt system inte byggd för att skapa någon typ av sammanhängande meningsfullt beteende, utan vill bara tillfredsställa sina behov. Blanda in de instinktiva beteendena, som dessutom interagerar och färgar alla beteenden, i det hela så har man en kaotisk röra av behov som ska tillfredsställas. Intellektet kan ha behov av att känna sig jämställt, och av en sant kärleksfull relation som skänker en djup och ojämförlig lycka, medan könshormonerna säger åt kroppen att det viktiga är att ha samlag till varje pris. Olika delar av hjärnan signalerar samtidigt behovet av att röra på sig för att belönas med ansträngnings-serotonin-utsöndring, och att sitta i soffan och svulla i sig den perfekta mixen av fett och socker - ljus choklad. Med lite tur är man en motstridig samling behov och lustar som kämpar mot varandra tills sömnbehovet tar över (om det inte trängts undan av ett dataspels repetitiva belöningar eller någon drogs kemiska inblandning). Med lite otur är man en neurotisk psykopat, som lättar på trycket och belönar sig själv genom tvångsbeteenden, eller pendlar mellan behovstillfredställelse och ångest över att behoven som tillfredsställs inte går att införliva in personligheten och idealen. Och så sitter jaget, detta stackars ök som från en oklar position betraktar allt som händer utan att kunna göra något åt det, och vet vad som är fel utan att kunna göra något åt det. Utspritt över tankefunktionerna står jaget som en Disneyfigur i en läckande båt och försöker sätta in tummar och tår i de alltför många hålen, försöker hålla ihop personligheten och bortförklara alla sjuka tankar och impulser som bubblar som slagg ur det arbete som pågår i djupet med att omtolka händelser utifrån en tolkningsapparat som lappats ihop under resans gång utan någon som helst målinriktning eller styrning. Som människa kan man undertrycka sitt beroende i åratal och tro att man är befriad, men "the junk dependent cells" som William S Burroughs kallade dem väntar alltid tålmodigt på att reaktiveras. Och när de får det de vill ha slår de till med full kraft och börjar bete sig precis som vanligt, som om ingenting har hänt. Jag började nyligen snusa igen, efter att inte ha gjort det på fyra år. Det tog tre dagar, så snusade jag på samma sätt som alltid - maniskt. Jag fick smack för cigarrer och är nu sugen på att röka en varje dag, och har varit och kollat på humidorer på en tobakshandel. Jag har haft en låda med välsmakande öl hemma och har tagit minst en varje kväll - det finns alltid en anledning. Speciellt när man har besök, vilket i sig kan ses som det mest grundlägga beroendet: att vara med andra människor. Inget ger större tillfredsställelse och inget skapar större abstinens än andra människor. Den som har oturen att bli instängd i fängelse med mördare och våldsverkare, föredrar ändå dessa degenererade vildars sällskap framför att bli satt i isolering, med väggar som ända sällskap.