Poor Papa poopar

Var ska man göra av allt sitt människorförakt egentligen? Ett tag trodde jag att jag skulle växa ifrån det, men det handlade bara om ett försök att fungera - d v s passa in smidigt - i den sociala samspelet. Resultatet: en extra föraktsdimension, nämligen föraktet för dem som inte kan hantera det sociala samspelet.

Självklart är det felaktigt att man måste älska sig själv för att kunna älska andra, men förmodligen kan det vara sant att man måste förakta sig själv för att kunna förakta andra. Och kanske, möjligtvis, måste man förakta människorna för att kunna älska dem tillräckligt för att vilja förändra världen. Men nu halkar jag som ett nyfött och slemmigt kid på is som slipats glashal av vinande vindar; jag vet inget om människokärlek. Jag kände empati när jag råkade se en inspelning av hur några människor blev slängda i ett dike och brända levande, men empati är en känsla som kommer direkt och reflexmässigt, medan människokärlek behöver vara grundad i ett vettigt resonemang. Annars är det bara dumt. Att med kärlek säga "Förlåt dem, för de vet inte vad de gör" när man blir torterad till döds är bara korkat´(och helt klart en efterkonstruktion, allt annat än "jag är törstig" och kanske "Min Gud, varför har du övergivit mig?" om JC var en drama-queen).

Den senaste utvecklingen i mitt människoförakt är att jag grips av svåra ångestkänslor när jag tänker på vilka idioter det är som bestämmer över det mesta. Den gruppen människor jag stött på är män över femtio, och att då tänka på att det är just denna grupp som styr överallt - företag, kommuner, riksdag, unioner, världsbanker, skolor, tidningar, polis - får mig att vilja flytta ut i skogen och bara vara själv. Men då skulle de säkert komma efter mig. Eller jag efter dem, som Ted Kaczynski.

Men, för att återkomma från det som en professor kallade "på gränsen till en exkursion" i en av mina uppsatser, d v s en utsvävning (och nu lyckades jag i återkomsten från en göra en till, men det är det den är bloggen är till för, jag låter bara det elektroniska bläcket rinna ut över sidorna i takt med mina tankar), så föraktar jag självklart mig själv. Men jag råkar ha den egenskap, nämligen intelligens, som mitt psyke passande nog utsett som den egenskap som gör att det mesta kan förlåtas.

Jag vet inte vart jag är på väg, varken med den här texten eller i stort. Jag vill bara röka gräs och fundera över hur medvetandet sorterar inkommande information. Eller träna brottning tills jag gråter blod. Eller lära ut filosofins grunder till oslipade gymnasiesinnen, men utan att behöva börja med att skaffa anställning. Eller resa till någon av de platser som beskrivs i böckerna jag läst, där människor är mer intressanta än här.

Jag antar att jag misslyckats totalt i mitt vuxenblivande, men det är en av få saker jag är nöjd med. Men jag föraktar andra människors omogenhet. Självmotsägelsen bekräftar förmodligen att jag har en tonårings inställning till livet, mig själv och medmänniskorna. Och tamejtusan om jag inte gör exakt samma sak nu, som jag gjorde för tio år sedan - bildar mig angående hjärnan och medvetandet, sitter vid datorn, dricker folköl, låter andra försörja mig. Och babblar i oändlighet när jag får chansen.